Om naval maniskhet

Jag köpte en båt i höstas. Efter en sommar av utdragen båtfrossa och periodiskt svårartat skrovknarkande å blocket blev det en nästan två ton tung 21-fotare av så kallad midcabinmodell med V8-motor och dethela. Håhåjaja. Nu var det inte en sådan jag skulle ha från början. Jag ville ut på sjön. Ville åka runt och bada lite. Fiska, kanske. Jag ville ha en båt eftersom jag älskar att befinna mig på och i vattnet.

När jag var liten bodde jag i stugan nästan hela somrarna, dels med mina föräldrar och dels med min farmor och farfar. Stugan ligger vid havet, och då menar jag verkligen vid havet - sisådär tjugo meter från östersjöns vattenyta. Att titta på nämnda vattenyta och veta att man när som helst kan ta sig ut på den med båten är en sak.

Att titta på vattnet och veta att man inte kan nå öarna eftersom man inte har någon båt är något fullkomligt annat. Jag tror att de som levt nära vatten vet ungefär vad jag talar om. Det finns de jag pratat om detta med som inte begriper alls och så finns det de som förstår exakt vad jag menar. De sistnämnda har alltid bott vid vatten. Att vara vid vatten men inte ha någon båt är plågsamt. Som att älska någon genom en glasskiva.

Så. När min salig fader härförleden lämnade in handuken och den båt som hörde till nämnda sommarstuga raskt försåldes greps jag av båtfrossan. Jag hade planer för den lilla nysålda 20-hästarsbåten på lite drygt fyra meter. Jag skulle åka till Örskär med den. Den dryga timmens färd över Öregrundsgrepen som jag drömt om sedan jag var småtting men som aldrig har blivit av. Och så skulle jag ta med mig båten hem till Viken och mysputtra på mitt relativt nyblivna hemmavatten storsjön.

Så var det tänkt, men farsan dog som sagt och försäljning av nämnda stuga stod först på agendan redan innan hans frånfälle – ganska mycket på hans eget initiativ. Eftersom det var på det sättet så såldes båten och – ja – båtfrossan lät inte vänta på sig. Det tog en stund innan jag begrep att jag faktiskt kunde tänka mig att köpa en egen båt. Jag har alltid haft förmånen att få använda den där stugbåten så mycket jag har önskat. Att skaffa en egen var på något sätt att se den nya konfigurationen i vitögat.

Från små plast- och aluminiumbåtar som knappt tarvar någon skötsel över huvud taget förräntades båtdrömmen från små fisketurer till några nätters övernattningmöjlighet med separat sovkoj för Den Lille och toalettrum. I slutet av september släpades vad som numera går under benämningen Belinda hem till Viken. Efter ett par provturer som gav mersmak placerades hon i ladan för sin långa vintersömn. Jag tittade till henne ofta. Smekte hennes skrov och drömde om att klyva vattenmassan med hennes stäv till sommaren. Hela vintern.

Så kom våren och det blev dags att ta itu med lite sådana där saker jag vet att maskiner behöver. I båtens fall försäsongsservice och genomgång av motor. Den mekaniker som åtagit sig uppdraget fick en hjärtattack och kunde inte ta sig an projektet och efter en del sökande fann jag en alternativ kraft som gladeligen tog emot vår skuta. Han skulle ta itu med henne nästa vecka. Nästa vecka. Och återigen nästa vecka – i ganska exakt två månader. Stackars sate hade inte vett i kroppen att säga nej utan tog på sig allt jobb han kunde få med mycket dåligt kundbemötande som följd. När jag väl lyckats tjata båten därifrån var den knappast genomgången; den hade fått en liten grundservice.

Återstod då inget annat för mig själv än att sätta mig in i hur skrället fungerar och gå igenom den. Till min stora glädje lyckades jag värva min svåger som är betydligt mer bekant med förbränningsmotorns egenheter än jag själv att skruva med mig. Någon dag skulle det väl få ta, tänkte jag. Men så blev det inte. En vecka har gått och likväl kvarstår säkerligen några dagar till sjösättning.

Min maniskhet tilltar. Jag tänker, äter och sover med motordelar och navala todos innanför pannan. Den påverkan och de proportioner denna ursprungligen ganska modesta önskan om några timmar på sjön har tagit sig är inte särskilt konstruktiv. Jag känner mig själv, jag vet att jag har svårt att inte göra färdigt saker. Att lämna något halvklart och ofullbordat mig vrång; en kvarleva från de hysteriska IT-åren blandat med en inte alltid så angenäm envishet.

Stugan ska säljas i år. I morgon visar mäklaren de första spekulanterna vad som kan bli deras. Det har varit en lång resa att komma till den slutsatsen men det känns mycket, mycket bra. Visst kommer jag att sakna havet, den salta luften och grannarna, men det är ändå knappt verkligt. Blir längtan för stark finns alltid den svarta klippan. Och de vänliga i det gula huset vid vägen.

Kanske, kanske hamnar båten i havet till slut. Där finns stränder, öar och platser att besöka. Men då måste den fungera. Den måste verkligen fungera. På något mycket osunt vis har jag lyckats blanda ihop min kärlek till vatten med stugans avpolletterande, mina allra bästa minnen av farsan och farfar och mitt materiella habegär till en cocktail som göder min maniska görafärdignerv på det mest destruktiva sätt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få stopp på det med mindre än att skutan ligger i sjön och fungerar.

Men någonstans har jag en ond aning. För när båten väl är i ordning kommer nästa mani. Att använda den. Och känner jag mig själv så kan det bli illa. Men allt händer på goda grunder och de prövningar som denna tillsynes ganska marginella företeelse lägger i min väg har jag säkert förtjänat. Kanske rentav önskat mig. Vi får se.

Kommentarer

  1. Vet känslan och en uppblås-bar kanot funkar placera var man vill liksom .-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter