Om godhet
Jag har skrivit om detta förut – om vad godhet är för något. Egentligen håller själva godhetsbegreppet på att lösas upp i det myckna regnandet och sippra ner i grunden precis som mörker och ljus tillsammans bildar helheten. Godheten ställt vid sidan av ondskan är ju ondskans förutsättning och tvärtom.
Jag klurar lite på vad jag ska bli när jag blir stor. På det här med hur man tar företagandet vidare till en utökad meningsfullhet. Inte så komplicerat som det låter men ändå intrikata passager att promenera igenom under tiden omvärlden fortsätter följa förändringens mönster. Jag söker efter genuint goda initiativ och nätverk och finner hela tiden samma sak.
Samma gamla mossiga godhet som kontrast till en ondska. En ondska som ibland knappt funnits utan som tvångsmässigt skapat för att ge utrymme åt den godhet man av olika anledningar vill påskina sig själv som tillskyndare av. Det är ju så här den konstruerade världen skapas, i ett fält mellan två poler – även de skapade. Und so weiter, und so weiter…
För ett par år sedan satt min fru och hennes son på ett tåg och överhörde två synfonimusikanter på väg från Gävle till Stockholm. De pratade om en ny tidning som kommit ut. "Good News Magazine" heter den, sa den ene. "Men det kan väl inte vara nyheter", svarade den andre instinktivt. "Hur menar du", frågade den andre. "Jo, jag menar – nyheter kan ju inte vara goda – då är de ju inte nyheter". Ungefär så återgav hon episoden och jag blev naturligtvis intresserad.
Så till den milda grad intresserad att jag omgående beställde en prenumeration på kvartalstidningen. En liten pocketbok med en del tänkvärda citat och några djuplodande reportage om människor som uträttar goda saker i världen. De slåss mot orättvisa, tar de svagas parti, bjuder in hemlösa främlingar på middag i sitt parisiska hem och kämpar för att förhindra utrotning av sällsynta djur, språk och andra goda företeelser.
Goda människor. Hm. Sug på den gott folk.
Om jag ska vara uppriktig måste jag nog säga att jag insett att det är uppriktiga människor som lockar. Och då menar jag inte uppriktiga som i att låta sin inlärda åsikt segla så långt som möjligt över den sociala oceanen. Då menar jag uppriktig som i att vara lika fullkomligt uppriktig gentemot sig själv och därmed mot andra. Något som inte är tillnärmelsevis så lätt som det låter.
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte är där ännu. Inte på långa vägar.
Jag klurar lite på vad jag ska bli när jag blir stor. På det här med hur man tar företagandet vidare till en utökad meningsfullhet. Inte så komplicerat som det låter men ändå intrikata passager att promenera igenom under tiden omvärlden fortsätter följa förändringens mönster. Jag söker efter genuint goda initiativ och nätverk och finner hela tiden samma sak.
Samma gamla mossiga godhet som kontrast till en ondska. En ondska som ibland knappt funnits utan som tvångsmässigt skapat för att ge utrymme åt den godhet man av olika anledningar vill påskina sig själv som tillskyndare av. Det är ju så här den konstruerade världen skapas, i ett fält mellan två poler – även de skapade. Und so weiter, und so weiter…
För ett par år sedan satt min fru och hennes son på ett tåg och överhörde två synfonimusikanter på väg från Gävle till Stockholm. De pratade om en ny tidning som kommit ut. "Good News Magazine" heter den, sa den ene. "Men det kan väl inte vara nyheter", svarade den andre instinktivt. "Hur menar du", frågade den andre. "Jo, jag menar – nyheter kan ju inte vara goda – då är de ju inte nyheter". Ungefär så återgav hon episoden och jag blev naturligtvis intresserad.
Så till den milda grad intresserad att jag omgående beställde en prenumeration på kvartalstidningen. En liten pocketbok med en del tänkvärda citat och några djuplodande reportage om människor som uträttar goda saker i världen. De slåss mot orättvisa, tar de svagas parti, bjuder in hemlösa främlingar på middag i sitt parisiska hem och kämpar för att förhindra utrotning av sällsynta djur, språk och andra goda företeelser.
Goda människor. Hm. Sug på den gott folk.
Om jag ska vara uppriktig måste jag nog säga att jag insett att det är uppriktiga människor som lockar. Och då menar jag inte uppriktiga som i att låta sin inlärda åsikt segla så långt som möjligt över den sociala oceanen. Då menar jag uppriktig som i att vara lika fullkomligt uppriktig gentemot sig själv och därmed mot andra. Något som inte är tillnärmelsevis så lätt som det låter.
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte är där ännu. Inte på långa vägar.
Kommentarer
Skicka en kommentar