Överbord

Ett mycket enkelt sätt att minska vikten är att kasta last överbord. När man till exempel för sista gången lämnar ett hus vid havet där man mer eller mindre vuxit upp och där minnena av de döda* betydelsefulla är starkare än någon annan stans så är det inte utan visst vemod. Men vemodet har funnits där länge. Platsen var de vemodiga drömmarna om havets spelplats i många år. Tanken på den spegelblanka sensommarvattenytan speglade tillkortakommandena i det egna livet. När livet så blev en fullspektralföreställning och den pulserande punkten uppstod precis just här så släppte det en stund.


Vid sista anblicken.

Det blev platsen för te och mackor med kryddost på rutig duk. För vin och kortspel. Det var inte många gånger men det sitter där. Hans glada ansikte. Hans känsla av att vara villkorslöst hemma där vid havet. Vid sitt köksbord i björk. Med kryddostmackor och planer på någon ny trall om morgondagen. Hade han blivit äldre hade hela östersjön varit inlemmad av hans tralluteplats, den saken råder det inget tvivel om. Men med orken försvann tjusningen och han ville därifrån. För att slippa se sig själv inte orka med det och för att slippa lämna det kvar till oss att inse att vi inte ville vara där så mycket.

Nu hann vi inte då och det blev några varv i tviveltumlaren. Jag har sagt hejdå alltför många gånger och vemodet inför vemodet att inte veta om det var sista gången har ackumulerats till långt högre nivåer än själva avskedet. Då snarare känns det som om jag äntligen fick bli klar. Inte bara med stället som sådant utan med hela processen som började vid hans sjukdom och energiregleringar kvarvarande familj sysslat med. Kärran var tungt lastad men hjärtat är lättare än någonsin. Många strängar har ljudlöst släppt eftersom jag inte längre håller i dem.

Att göra sig av med saker är ett mycket enkelt sätt att komma vidare. Allrahelst när sakerna är djupt förankrade vid jagets klangbotten. Det tar tid att lösgöra sig från kättingen – det ska det göra. Man måste vara säker, för har man väl släppt kedjorna till botten är det mycket, mycket svårt att finna dem igen. Ytan här hemma är spegelblank och anstruken av den begynnande höstens dofter. Jag samlar mig – dels genom att dra det jag vill ha närmare mig och dels genom att släppa taget om det jag inte längre vill ha ombord. Så flyter vi lite lättare på den spegelblanka ytan.


Sjöyta.

* Död. I traditionellt fysisk mening inte materiellt representerad bland oss men för den skull i allra högsta grad existerande såväl genom sin prägling på de som lever här samt genom sin andliga närvaro.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter