Tävlingsmänniskan

Det är inte sällan som jag fascineras av tävlingsmänniskan. Jag har alltid känt mig väldigt udda ur det perspektivet – varit ganska ensam om att inte ha den där vinnarskallen, drivet efter pengar och viljan att vilja vinna över andra i vad för slags spel det än kan handla om. Många gånger har jag önskat att jag ägde de egenskaperna eftersom många av de spel jag spelat säkerligen hade burit mer frukt om jag haft huvud att engagera mig ordentlig i dem.

Men vem försöker jag lura egentligen? Jag om någon har ju alltid drivits av tävlingsinstinkt. Av den nästan kvävande viljan att vinna framgångar och bejublade segrar. Med den lilla modifikationen att min egen vinnarskalle enbart har en enda tänkbar motspelare – mig själv. Jag har alltid tävlat mot mig själv och i så gott som varje utmaning funnit engagemanget i den inre kampen istället för den yttre.

Det finns logiskt nog också bara en person jag verkligen kan bli arg på. Precis – mig själv. Irriterad och surluddig kan jag bli visavi min omgivning vare sig det är på nära håll eller sett genom den skeva bilden av världen jag lyckas samla på mig genom mitt alltmer selektiva observerande av densamma. Ilskan över det sistnämnda – världens tillstånd – tar jag ju konsekvent med mig själv. Det är ju ur mitt eget perspektiv mitt sätt att se på världen som formar den. Ser den illa ut så är det alltså mitt eget fel.

Och så vidare, och så vidare. Nu börjar det emellertid dyka upp något slags insikt i det självbekämpande ekorrhjulet. För när jag försöker förklara för andra varför de inte ska slåss mot varandra; när jag hamnar i situationen att beskriva fånigheten i grabbgängen som slåss mot varandra på skolgården i månadslånga strider om territorium, heder och ryktbarhet – får jag inte alltihop i skallen själv? Aberdoch.

Det är sant att jag inte slåss mot världen i rent klinisk mening. Jag är inte någon rättshaverist, ingen rebell eller upprorsmakare. Jag låter auktoriteterna vara men anstränger mig att investera så lite som möjligt av min egen energi i deras gravitationsfält. Bra så långt. Men inom mig skapar jag en bild; en mycket, mycket cynisk bild av de instanser som finns utefter samhällets kontext. Jag säger det inte till dem. Jag undslipper det knappt åt någon. Istället tar jag det med mig själv. Till vilken nytta?

Ingen, tydligen. Allt som händer är att en massa irritation och indignation blir fast här på insidan. Att mumsa i sig av min energi, glädje och livslust. Nej, så kan vi inte ha det. Jag ställer mig frågan om det är så att jag tävlar med mig själv i detta? Att jag i frånvaron av en extern motståndare utmanat mig själv i genomskådandets cyniska spel och för att spela på den nivå jag kommit till måste jag också balansera uthärdandets tekniker visavi samma kombattant.

Nog är det så, alltid. Jag vet att matchen kommer till ett abrupt slut. Upplägget är genomskådat och jag måste erkänna att jag inte kan vinna över mig själv. Det egna struptaget är alltför hårt. Matchen är över och något annat kan ta sin början. Jag vet inte vad det är, men jag känner dess energi. Den bor i mellangärdet och den har en varm, trygg puls. Den finns där i varje steg och den har – givet tid – möjlighet att upphäva det oroliga sökandet och rastlösheten.

Jag skapar ju min egen värld, precis som alla andra. Varje andetag, varje steg och kanske framförallt varje tanke skapar allt som finns runtomkring. Eftersom det egentligen huvudsakligen existerar genom de intryck jag tillåter det få på min själ via mina sinnen - den mentala analysen inkluderad. Cynism och bråkamedsigsjälvtillingennytta - inte så bra. Leva enkelt i ljuset av de ljuvligheter livet visar - jävla bra.

Jag utropar mig själv som besegrad av min egen seger över mig själv och söker acceptera att jag kämpat mot den inre motståndaren i åratal. Kanske av brist på mod att slåss med andra. Kanske av rädsla för vad som skulle komma i den inre kampens ställe; vad händer om man plötsligt blir vän med sig själv och älskar sig själv för den man är?

Det ska jag ta reda på. Återkommer!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter