Väntrum

Lysrören i taket ger ett blåaktigt sken. Väggarna har varit vitmålade men börjar skifta i grått. Den blågrå nålfiltsmattan fångar en stor del av ljudet sin strävhet till trots och de skålade stolarna i plast lägst väggen ger vila åt en brokig skara. Jag har köat länge med min luggslitna lapp i handen men nu är det bara några nummer kvar. Sinnet vaknar till och tanken klarnar. Vad gör jag här egentligen? Det är inte bara tveeggat, det är direkt uppåt väggarna. Tiden i väntrummet har varit en mental fristad med det distinkta syftet att skjuta upp. Bära lasten framåt i tiden utan att befatta sig med dess innehåll och konsekvenser.

Min tur. Jag reser mig och går fram till disken där mitt nummer blinkar. På andra sidan glaset sitter en skäggig man med stor näsa och oktogonala glasögon. Hans sömniga blick klarnar och jag märker att han blir förvånad att se mig. Jag skickar det ifyllda formuläret genom luckan och han börjar läsa. Så tittar han på mig. Läser och tittar. Slutligen lägger han ifrån sig pappret och tittar vänligt men bestämt på mig med ytterst vaken blick. Luften är fuktig och doftar hav. Ingen har sett dörren men alla vet att den finns i det här rummet. Mannens blick har samma puls som luften. Samma dämpade närvaro som rummets akustik. Samma tålamod som alla de väntande villkorslöst uppammat. Efter en lång stund säger han:

- Du vill alltså härfrån.
- Nej, jag vill inte härifrån, genmäler jag.
- Men du skriver i ansökan att du är färdig här.
- Ja, men jag vill inte härifrån.
- Bra, för du kommer inte härifrån förrän du är färdig.
Tystnaden tydliggörs av rummets dämpade sorl. Det bubblar i vattenautomaten. Ett nummer ropas upp. Entrédörren släpper in en ny sökande.
- Men jag är ju färdig.
- Är du?
- Ja, jag har klurat ut alltihopa. Inte i detalj, visserligen, men jag har en känsla för hur det hänger ihop.
- Har du?
- Jag tror det. Jag skapar det här stället själv med mina tankar och så får jag uppleva vad jag tänkt. En enkel formel, en universell funktion och en genialisk konstruktion.
- Låter mer som en tanke om du frågar mig.
Han sneglar mot de bägge stämplarna som står en bit bort på hans lilla bordsyta. Hans ögon börjar bli trötta igen.
- Ja, det är en tanke. Jag har en känsla av att den stämmer.
- Du sa att du hade en känsla för hur allt hängde ihop och att du därför är färdig här. Nu säger du att du har en känsla av att du har en tanke på hur det stämmer. Jag får en känsla av att du inte tänkt färdigt.
- Jag har tänkt mycket.
- Jo, jag vet. Jag har läst din ansökan. Du har tänkt förfärligt mycket. Jag tror inte att det uteslutande har gjort dig gott.
- Men jag ser sambanden. Jag har vänt på alla stenar, hittat alla budskap och funnit alla svar jag ens kunnat drömma om. Vad mer finns att göra?
- Du kan inte ha missat något efter vägen?
- Givetvis. Men jag kan inte se vad.
- Vägen, till exempel?
- Vägen?
- Ja den som förbinder dina samband och observationer med varandra. Själva vägen. Människorna. Känslorna. Allt det där din analys inte kan ta med i beräkningen eftersom du inte kan kvantifiera det.
- Men det är ju därför jag är här! Det är ju därför jag måste få vara färdig! Jag är här – jag har förstått, men jag kan inte förklara för någon annan vad det är jag förstått.
- Men var det inte för din egen skull du hittade alla sambanden? Gjorde du det för någon annan?
- Nej, nej – absolut inte; jag ville veta. Men nu när jag vet så ser allt så annorlunda ut. Allt jag ser som beror på sambanden har jag ju en förklaring på. Samtidigt ser jag hur andra slåss mot effekterna av sambanden och jag skulle vilja förklara för dem att de inte behöver det eftersom deras kamp inte är på riktigt. Eftersom sambanden bara är hittepå och eftersom alltsammans bara är ett ondskefullt spel.
- Ondskefullt?
- Ja, ondskefullt. De slavar på i ett påhittat pengaspel till några giriga jävlars höga nöje och sliter ut sig till egentligen ingen nytta.
- Ingen nytta? Har du inte haft någon nytta av ditt slit? Har inte allting sitt syfte?
- Jo.
- Även om det kan se döfött ut så har allt ett syfte. Alltid.
- Jo, jag vet. Men det är så svårt att veta hur det hänger ihop och se andra vägra inse det. Jag blir så vanvettigt frustrerad.
- Då är det din utmaning. Du kan ju inte förklara mer än du kan förklara. Du är där du är och andra är där de är. Du kanske behöver bli lite tydligare med vad det är du begripit.
- Då tror de att jag är galen och slutar lyssna helt och hållet.
- Är du rätt för det?
- Ja, absoult.
- Varför?
- Jag har tagit mig fram den rationella vägen och mitt sökande har varit en parallell hobby, kan man säga. Allt jag läst, sett och varit med om har bokförts i det rationella och den djupare sidan av helheten har jag hållit i min egen, helt privata, reskontra. Ingen vettig människa håller på med sådant.
- Ok. Så du är inte vettig?
- Jo. Jag är vettig.
- Och du är ensam om det?
- Givetvis inte.
- Vad är du då rädd för? Att andra ska tycka att du är tokig som sökte svaren på livets frågor?
- Kanske.
- Många står i kö. Vi har inte tid med det här. Han lyfter en stämpel och slår den i stämpeldynan. Du har kommit hit till livet. Du har valt det själv. Du kommer hit och är så vansinnigt intresserad av vad livet är för något att du gör det till ditt kall att ta reda på vad livet är. Kan det stämma?
- Ja, det stämmer.
- Du blir arg och frustrerad när du ser att ingen annan söker svaren utan bara lever livet medan du, min bäste herr sökande, gör precis tvärtom. Du låter bli att leva livet och ställer dig likt fotografen lite vid sidan av festen istället för att deltaga för att bättre kunna ta reda på vad livet är får något. Varför gör du så?
- Eftersom jag är nyfiken.
- Nej, eftersom du är rädd. Du vågar inte kasta dig in och leva livet förrän du tagit reda på vad det är för något. Du har väntat här i månader med din ansökan om entledigande men vill du verkligen lämna livet?
- Nej, absolut inte. Jag älskar att vara i livet.
- Varför älskar du det?
- Jag älskar människorna jag har runtomkring mig, naturen, vattnet och dofterna. Jag älskar smakerna, känslorna och kärleken. Jag älskar de fysiska utmaningarna, logiken och kreativiteten. Jag älskar verkligen livet.
- Och ändå vill du lämna det.
- Nej, jag vill inte lämna det.
- Men vad gör du då här, pöjk?
- Jag är färdig har jag ju sagt. Jag har klurat ut alltihopa.
- Nej, du är inte färdig med livet. Du har klurat ut vad det är och hur det hänger ihop, så långt är vi överens. Men varför gjorde du det? Varför började du inte leva det direkt från början istället som alla de där andra du går runt och retar dig på?
- Eftersom jag ville veta vad livet var.
- Precis. Du ville veta vad livet var innan du började leva.
Han dundrade stämpeln i min ansökan. AVSLÅS.
- Ja, vad ska jag göra nu…?
- Leva förståss. Ha så kul. Du om någon kan ju leva, som klurat ut vad livet är för något. Och kom inte tillbaka på en god stund.
- Lovar.
- Ha det!
- Detsamma. Tack för pratstunden.
- Tack. 476!