Nils Erik Wallman

Ett för-tryck skapas exempelvis av en så kallad förkompressor ("kompressor" i motorsammanhang), på engelska Supercharger. För-trycket ger motorn extra mycket syre för att kunna öka kraften högst avsevärt. Förtrycket ger därmed upphov till en krafturladdning som utan dess applikation inte varit möjlig. Supercharger - från WP Kanske är det så med flera former av förtryck. Och kanske har vi däri svaret på gåtan varför vi låter oss förtryckas till den grad vi faktiskt gör. Vi låter oss påverkas, indoktrineras och förtryckas under egentligen väldigt taffliga och helt flagranta lögner om vår skuld/synd/våldsamhet. Vi går med på det eftersom vi behöver laddningen. Vi tackar våra förledande herrar och tar emot förtrycket som den gåva det egentligen är. Krassligheten, "arbetsplikten", de tunga skyarna och alla de regelmässiga absurditeter våra hjärtan beslagits med ger oss möjlighet att kliva upp inte bara ett utan flera pinnhål. Vi reser oss ur askan av vår egen litenhet me...

Ögonblicken. Pulserna av intensiv, präglande och utbristande energi. De som sätter sig i minnet och lever långt efter den punkt i tiden de så att säga ägt rum. Punkterna. Ögonblicken. Alla de nu som formar ett kontinuum. Den stillhet och tystnad som pulserna kräver för att kunna framträda. Fonden, nulliteten, intigheten mot vilket allt som framträder kan urskiljas. Synas. Höras. Smakas. Beröras. Doftas. Tillfinnandets motsats som är ett villkor för varje upplevelse. Punkt. Dunk. Ljussken. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Våg. Sus. Dån. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Rätt som det är vänder det sig. Allt är i rörelse. Varje liten stillhet blir till dånande rörelse. Fonden av ingenting förvandlas till dånande intryck i en pulserande kakafoni av rytmer. Framstår tystnaden mot den dånande bakgrunden som avbrott? Ger ingentinget ur det rumsterande alltet upphov till pulser? Kontrasten är allt. Bakgrundsdånet är öronbedövande. Egentligen. Men vi hör det inte längre. Tjattret. Gnabbet. De sm...

Att leva i nuet är att leva, så långt är nog de flesta överens. Synnerligen väl tydliggjort av följande norbagge: Vill man så vill man. Hittat av Lina. Danke.

Det blir inte skrivet så ofta ett tag. Allt går i vågor – skrivandet också. Jag har provat en ny sak de senaste veckorna. En sak jag inte provat på ganska länge – jag har jobbat. Inte bara småjobbat utan faktiskt jobbat lite mer än lite ett tag. Märkligt, men det fick bli så. Av två anledningar. Dels insåg jag att jag inte helt ville sluta och den logiska slutsatsen av det blev att föra företaget framåt en bit istället. Dels ställde jag mig den inte helt okomplicerade frågan ”vad tycker du om att göra?”. Det var hög tid att ställa frågan efter en längre tids utforskande av tilltagande medvetande och lämnade spelplaner. För det är ju så om man är funtad på det vis jag råkat bli att man upptäcker saker. Samband. Orsaker. Och vid vad som kan verka vara slutet av dessa trådar finns ett slags slutsats. Ett slags insikt om vad det jag trott var något helt annat faktiskt inte är det. Det visar sig istället vara något helt annat än något helt annat vilket ju är något helt annat. Jag tror det b...

Att vi, här, håller den svarta röken på plats. Att vi, här, som sista bastion håller ondskan vid liv men samtidigt inlåst. En mycket intressant tanke, vid sidan av allt det andra. Vid sidan av all den klarsikt och begriplighet av det obegripliga ger den ytterligare en svängande dimension åt helheten. En helhet som naturligtvis är obegripbar men som ändå i alla sina tidlösa paralleller hänger samman utan minsta glapp eller brist på synkronicitet. Det har blivit lite tyst. Jag har blivit lite tyst. I det stora runtomkring anläggs bränder att motivera rökens så kallade slutstrid mot oss som bor här. Den vill kanske slutligen expandera i den vidare bemärkelsen. Med en promilles medvetandegrad hos oss övriga har den svårigheter. I takt med att vi höjer den andelen – vilket vi knappas kan undgå att göra – är rökens chanser som bortblåsta. Och det vet den. Men det här spelet vi spelar är ju givande ändå. Annars hade vi aldrig varit här – annars hade vi aldrig valt upplevelsen från början. De ...

Demokrati – vilket absolut söndertjatat och luggslitet stackars ord. Folkstyre - ett styre har ju två betraktelsevinklar - hjulets och förarens. Numera ett kasta-in-där-det-behöver-låta-lite-bättre-ord i stil med ekologisk, empatisk, fri, enkel – ja. Demokrati har i allmänt språkbruk blivit en del av dum-vokabulären, kan man säga. Den som använder fraser i stil med "det ska vara enkelt", "valet är ditt", eller "det kanske bara är maskindisk, men du förtjänar ett perfekt resultat". Men livet då? Självaste livet - och då menar jag inte styret av kommuner, landsting, länder, världsdelar, ekonomin eller de krigsbevarande globala insatserna utan då menar jag livet. Den här upplevelsen vi har här – allt och undantagslöst allt inkluderat. Hur styrs den egentligen? Här är ett par tankar i all ödmjukhet på ämnet... Livet blir som vi tänker oss. Jo, jag vet att livet inte alltid blir som vi tänkt oss, men det blir även då precis som vi tänker oss att det ska bli. Gå...

Någon som sett Zeitgeistfilmerna? Tre filmer av full längd undertecknade den anonyme Peter Joseph i respektmässig skugga av den futuristiska samhällsarkitekten Jacques Fresno. Filmerna är mycket välgjorda och synnerligen genomtänkta. Uppehåller sig i intellektet, tanken och de fastlagda naturlagsmässiga möjlig- och omöjligheterna. Exponerar mer än gärna de religiösa och ekonomiska anomalier västvärlden vilar på. I sista delen – Moving Forward – landar i en ståndpunkt som går rätt emot min instinkt. Man pekar med intellektuellt välvässad hand – i till ödmjukhet maskerad frivillighet – på en resursbaserad ekonomi med totalt planerade samhällen där produktion och tilldelning av förnödenheter sker helt utifrån ett datoriserat, centralt, globalt system. "Nature is a dictatorship" är slutklämmen efter en genomgång av den finansiella ekonomin visavi naturens beskaffenhet. Allt med utgångspunkt i den heliga gralen vetenskap. Jag håller verkligen, verkligen inte med. Den enda diktator...

Jag har alltid tyckt om kontraster. Att ena stunden stå med motorsågen i ett gammalt hus som ska få nya fönster för att ett par timmar senare sitta på ett plan någonstans med sågspånet kliandes under skjortan är en oförglömlighet. I mitt gamla liv var kontrasterna allt. Det var ur dem jag hämtade energi och inspiration och själva sporten dubbelliv är ju i sig en kontrastövning utan några direkta förbehåll. Sedan jag mötte Henne och kom hit så har kontrasterna förlorat sin tjusning en aning. Jag tycker fortfarande om dem men de är inte vad jag lever av. Jag flyter i understundom alltför många tankar fram i en kärleksvarm flod och försöker lyssna på pulsen och dess impulser. I en utbildning att låta känslan styra skutan och att låta det bli som det vill bli utan alltför hög grad av analys och tanke – det sistnämnda varandes ohyggligt mycket svårare än det låter för undertecknad. Kanske är det så att man väljer. I mitt fall kom kontrasterna som ett svar på en känsla av instängdhet. Efter ...

Visst blir de gula bilarna fler när man väl börjat? Om det beror på att de faktiskt blir fler, att de dras till ens vistelseort, eller att man helt enkelt bara ser dem till skillnad från tidigare är egentligen egalt. För subjektet händer det likväl och frågan är om det inte är den allra verkligaste iakttagelsenav dem alla. För om vi inte tillåter oss att kalla min egen observation av min verklighet för verklig då har vi inget annat val än att kapitulera inför att det inte finns någon endaste verklighet värd namnet. OK, ok. Den ser man inte så ofta...