För-tryck
Ett för-tryck skapas exempelvis av en så kallad förkompressor ("kompressor" i motorsammanhang), på engelska Supercharger. För-trycket ger motorn extra mycket syre för att kunna öka kraften högst avsevärt. Förtrycket ger därmed upphov till en krafturladdning som utan dess applikation inte varit möjlig.
Supercharger - från WP
Kanske är det så med flera former av förtryck. Och kanske har vi däri svaret på gåtan varför vi låter oss förtryckas till den grad vi faktiskt gör. Vi låter oss påverkas, indoktrineras och förtryckas under egentligen väldigt taffliga och helt flagranta lögner om vår skuld/synd/våldsamhet. Vi går med på det eftersom vi behöver laddningen. Vi tackar våra förledande herrar och tar emot förtrycket som den gåva det egentligen är.
Krassligheten, "arbetsplikten", de tunga skyarna och alla de regelmässiga absurditeter våra hjärtan beslagits med ger oss möjlighet att kliva upp inte bara ett utan flera pinnhål. Vi reser oss ur askan av vår egen litenhet med den avsevärda kraftökningen från det applicerade förtrycket att fylla vår egen gemensamma storhet.
Vapnen har egentligen varit synliga länge. Även de immateriella; innovationskontrollsprogrammet patent, resursövertagandemönstret finans, hela det immaterialrättsliga kreativitetshämmandepaketet. För att inte tala om sprayandet av allt det levande, de förmenta råden, den fyrkantsvågsinpiskande satiriska skeptikerrollen, det interpersonella uppvaknandebeskyddets logiska infästning med regelrätta skruvförband i allas våra sinnen med tydliga sociala pisksnärtar vid den fördefinierade ytans gränser.
Det går mot sista fasen på absolut sista varvet. De högst påtagliga vapnen är polerade, rengjorda och laddade. De ligger på plats i kasernerna. Arméerna är redo. Den yttersta maktens innehavare väntar otåligt frustande bakom draperiet. För i den sista akten av det mänskliga vanvettets skådespel riktas även den uttalade makten, det oförblommerade våldet - det direkta dödshotet – mot var och en av oss.
Och det är bråttom. I rasande fart stängs TV-apparater av på permanent basis. Dagstidningarnas främsta syfte blir raskt som startbränsle för vedbrasan. De som skulle hållits i sövande krasslighet vaknar på insidan upp när deras tillvaro parkeras i det för fasaden nödvändiga vänteläget. Tankar och känslor finner ömsesidighet och gravitetisk resonans i varandra med början i de digitala enheter som var tänkta att hålla oss avskärmande sovande en liten stund till.
Maskineriet tvingas att snubbla på sig själv på självaste mållinjen och vapnen riktas mot våra huvuden. Mot våra intellekt, mot våra tankar. Vapen som fångar den axel som är rädslan då den i en vortexrörelse lämnar sinnet. Utskrämt. Tillintetgjord. Av samma kraft som initierat den en gång. Organismens fokalpunkt förflyttar sig ögonblickligen till den plats den alltid befunnit sig. Ljuset lämnar tanken och fyller hjärtat.
Där faller maskineriet. Inget kan döda det ljus som bor i hjärtat. Absolut inget. Ingen fångenskap, inget tvång, ingen underkastelse, sjukdom eller rädsla. Allt det där kan skapas på mer eller mindre fiktiv basis i sinnet men det hjälps inte när var och en inser vad man är gjort av och mer eller mindre frivilligt lever konsekvenserna av insikten.
"Det spelar ingen roll om du förtrycker mig. Jag kommer ändå alltid att finnas. ". Vi genomskådar konstruktionen. Och vare sig de som håller i vapnen då är mänskliga eller inte så blir resultatet ofrånkomligen detsamma. Vi utvecklas. Vi fyller våra skålar och blir oss själva. Fullkomligt oförstörbara och suveräna var och en för sig och tillsammans.
Så. Tack på förhand, förtryck. Stort tack. Och lite senare "du kan gå nu."
Supercharger - från WP
Kanske är det så med flera former av förtryck. Och kanske har vi däri svaret på gåtan varför vi låter oss förtryckas till den grad vi faktiskt gör. Vi låter oss påverkas, indoktrineras och förtryckas under egentligen väldigt taffliga och helt flagranta lögner om vår skuld/synd/våldsamhet. Vi går med på det eftersom vi behöver laddningen. Vi tackar våra förledande herrar och tar emot förtrycket som den gåva det egentligen är.
Krassligheten, "arbetsplikten", de tunga skyarna och alla de regelmässiga absurditeter våra hjärtan beslagits med ger oss möjlighet att kliva upp inte bara ett utan flera pinnhål. Vi reser oss ur askan av vår egen litenhet med den avsevärda kraftökningen från det applicerade förtrycket att fylla vår egen gemensamma storhet.
Vapnen har egentligen varit synliga länge. Även de immateriella; innovationskontrollsprogrammet patent, resursövertagandemönstret finans, hela det immaterialrättsliga kreativitetshämmandepaketet. För att inte tala om sprayandet av allt det levande, de förmenta råden, den fyrkantsvågsinpiskande satiriska skeptikerrollen, det interpersonella uppvaknandebeskyddets logiska infästning med regelrätta skruvförband i allas våra sinnen med tydliga sociala pisksnärtar vid den fördefinierade ytans gränser.
Det går mot sista fasen på absolut sista varvet. De högst påtagliga vapnen är polerade, rengjorda och laddade. De ligger på plats i kasernerna. Arméerna är redo. Den yttersta maktens innehavare väntar otåligt frustande bakom draperiet. För i den sista akten av det mänskliga vanvettets skådespel riktas även den uttalade makten, det oförblommerade våldet - det direkta dödshotet – mot var och en av oss.
Och det är bråttom. I rasande fart stängs TV-apparater av på permanent basis. Dagstidningarnas främsta syfte blir raskt som startbränsle för vedbrasan. De som skulle hållits i sövande krasslighet vaknar på insidan upp när deras tillvaro parkeras i det för fasaden nödvändiga vänteläget. Tankar och känslor finner ömsesidighet och gravitetisk resonans i varandra med början i de digitala enheter som var tänkta att hålla oss avskärmande sovande en liten stund till.
Maskineriet tvingas att snubbla på sig själv på självaste mållinjen och vapnen riktas mot våra huvuden. Mot våra intellekt, mot våra tankar. Vapen som fångar den axel som är rädslan då den i en vortexrörelse lämnar sinnet. Utskrämt. Tillintetgjord. Av samma kraft som initierat den en gång. Organismens fokalpunkt förflyttar sig ögonblickligen till den plats den alltid befunnit sig. Ljuset lämnar tanken och fyller hjärtat.
Där faller maskineriet. Inget kan döda det ljus som bor i hjärtat. Absolut inget. Ingen fångenskap, inget tvång, ingen underkastelse, sjukdom eller rädsla. Allt det där kan skapas på mer eller mindre fiktiv basis i sinnet men det hjälps inte när var och en inser vad man är gjort av och mer eller mindre frivilligt lever konsekvenserna av insikten.
"Det spelar ingen roll om du förtrycker mig. Jag kommer ändå alltid att finnas. ". Vi genomskådar konstruktionen. Och vare sig de som håller i vapnen då är mänskliga eller inte så blir resultatet ofrånkomligen detsamma. Vi utvecklas. Vi fyller våra skålar och blir oss själva. Fullkomligt oförstörbara och suveräna var och en för sig och tillsammans.
Så. Tack på förhand, förtryck. Stort tack. Och lite senare "du kan gå nu."
Kommentarer
Skicka en kommentar