Rapport från Livet

Det blir inte skrivet så ofta ett tag. Allt går i vågor – skrivandet också. Jag har provat en ny sak de senaste veckorna. En sak jag inte provat på ganska länge – jag har jobbat. Inte bara småjobbat utan faktiskt jobbat lite mer än lite ett tag. Märkligt, men det fick bli så. Av två anledningar.

Dels insåg jag att jag inte helt ville sluta och den logiska slutsatsen av det blev att föra företaget framåt en bit istället. Dels ställde jag mig den inte helt okomplicerade frågan ”vad tycker du om att göra?”. Det var hög tid att ställa frågan efter en längre tids utforskande av tilltagande medvetande och lämnade spelplaner.

För det är ju så om man är funtad på det vis jag råkat bli att man upptäcker saker. Samband. Orsaker. Och vid vad som kan verka vara slutet av dessa trådar finns ett slags slutsats. Ett slags insikt om vad det jag trott var något helt annat faktiskt inte är det. Det visar sig istället vara något helt annat än något helt annat vilket ju är något helt annat.

Jag tror det började med pengarna, näringslivet, bostadsmarknaden och patentväsendet. Sedan tog det sig vidare i vågor av avtagande blygsamhet till att gälla ”allt vad livet ger och allt vad du omkring dig ser” (jo, det där kom från Djungelboken), inklusive döden. Mer om mina tankar kring själva genomskådandeprocessen i Pyramidtankar.

Att se igenom saker blir som med så mycket annat, särskilt för en mönsterskalle som jag. Mönster på mönster på mönster. Och i många av fallen visar den nakna åsynen av det åskådade en relativt meningslös liten konstruktion skapad av helt andra anledningar än vad som svävat i eldskrift ovan fenomenets spelplan. Ekonomi, medicin, politik, journalistik, samhällsplanering, teknik – you name it. Mönster skapade för att hålla människan från sin verkliga potential. Skapade för att hon ska hålla sig själv i schack. Av henne själv, dessutom.

Det är lätt att saker känns meningslösa mot den bakgrunden, inte sant? Varför ska jag lägga tid på att till exempel jobba när utbytet på något sätt är bedrägerislantar som skapas ur ingenting mot skuld? När utveckling av programvara sker inom den så synnerligen syntetiskt begränsade tekniska utvecklingens paradigm och där de programvaror man skapar ska köras på enheter som är byggda för att gå sönder under vinstmaximerande hårdvarutillverkares finansiella styrning av beteendet hos den hypnotiserade skaran konsumenter?

Vad är poängen? Vad är poängen med att skåda igenom saker när ingen förstår vad jag menar i alla fall? När ingen ens orkar börja lyssna på mina tankar kring världen och dess riktning. När mina önskningar kring vad som kan bli av det här stället – den här planeten – den här företeelsen – svävar helt i luften och köerna ringlar långa till affärer där man kan köpa en ny, marginellt uppdaterad version av äppelmärkt elektronik att förhindra sinnet från att uppleva livet utanför pekskärmen.

Jo, jag vet att jag inte alls är ensam om mina drömmar och önskningar. Tvärtom. Jag känner pulsen och obevekligheten med vilken människan återtar sin värld. Men i det logiska, i det tänkta och i det så kallade verkliga var frustrationen stor. Riktigt stor. Den släppte för ungefär en månad sedan. Jag fick se mig själv som karikatyr och ställdes inför att vara i själva livet istället för att fortsätta iaktta det.

Sedan dess har det i och för sig hänt lite av varje. Ett annat relativt fundamentalt ställningstagande har fått sin praktiska återverkan. Med två små snitt har den egna genbanken skurits av från den fysiska framtidens vidare inverkan. Ett beslut lika lätt som ingreppet men med en så synnerligen lång mental startsträcka. Jag som var så säker på att jag aldrig ville ha barn. Som var så säker på att jag aldrig skulle få uppleva barn.

Så kom Den Lille in på arenan. Hans egen fars tilltagande frånvaro väckte tankar i mig. Väckte ett slags känsla som jag inte kan beskriva som annat än faderlig, generna obeaktat. Jag har alltid sett miljön som den i särklass viktigaste faktorn för liv. Jag är den jag är eftersom de jag mött hittills under livet varit de dom är vilket de blivit eftersom de som format dem varit de som de varit.

Det är inte det att jag inte vill påverka världen. Tvärtom, jag vill påverka. I allra högsta grad. Men jag inser också att jag inte alls måste ha köttsligt egengjord avkomma för att göra mina intryck. Tvärtom, kanske snarare. Sagt och gjort. Snipp, snipp och så vidare.


Det är som om tillvaron består av ett antal olika program. Spelprogram. Man kommer genom livet att på olika grunder gå in i ett flertal olika spel. Det kan vara spel som skola>jobb>karriär, olika former av maktspel, spel involverandes fysiskt skapande som husbygge, billjud eller båtvansinne, krigsspel, prestigespel, slå-på-käften-spel, olika former av kärleksspel och så vidare.

I takt med att jag hittat vad jag anser vara roten till många av spelen har jag valt att dra mig ur många av dem. Riktigt, riktigt många. För någon månad sedan blev det nästan lite naket i sinnet. Blankt. Nu hade jag nog någonstans hoppats att sinnets spegel skulle reflektera hela skapelsens alla hemligheter ner till varje liten molekylärnivå och att jag skulle finna något slags inre nirvanatillstånd. Men spegeln visade bara mig själv och drömmarna rev i åt mig enligt följande.

”Ok, du har rensat spegeln. Du står här och har gått ur de spel du inte finner givande. Vill du lägga av? Är det så att du inte längre vill vara kvar och se vad som händer?”. Svaret var ett rungande ”jag stannar” (mer om det i Väntrum). Jag är alldeles för nyfiken på vad det ska bli av det här stället. Och oavsett hur mycket jag än skådat igenom och tycker mig veta om sakers beskaffenhet så är det här det händer. På detta mycket älskade ställe. Verkligheten.

Jag stannar eftersom jag är nyfiken. Och fastän jag vet att kärleken går långt bortom verkligheternas gränser så stannar jag eftersom kärleken finns här. Hon, Den Lille och alla de som strömmar igenom vårt röda hus. De som betyder mer än de kan begripa. De som i många fall utan någon större tvekan spelat det här spelet i samma sällskap många, många gånger förut. Jo, vi känner igen varandra såhär på sista varvet. Kikar upp och märker att vi förstår. En och en, två och två och så vidare i obeveklig acceleration mot helhet.

Så eftersom jag är här – och eftersom jag vill stanna en god stund till – var det alltså dags att fundera ut vad det, vid sidan av kärlek, är för något jag tycker om att göra här i Verkligheten. Jag är ju den jag är och har nog i tilltagande grad alltid varit. Jag tycker om kontrast, variation, mångsidighet, men ändå är det några saker som alltid kommer tillbaka som extra underbara;

1. Kärlek. Äkta och förbehållslös.

2. Jag gillar sex, ska inte sticka under stolen med det. I kombination med 1) ovan något helt obeskrivligt. (1+2=älska)

3. Ord. Såväl andras som mina egna. Gärna sammansatta till ordvitsar.

4. Bygga. Att bygga med händerna. Givetvis utan ritning och utifrån känslan att veta att det blir bra hur det än blir. Då blir det bäst.

5. Skapa. I mitt fall inte sällan i form av programmering. Att skapa ett system som gör något. Eller utveckla det.

6. Umgås. Precis just det.

7. Vatten. Jag älskar vatten på ett nästan osunt sätt.

8. Lösa gåtor och problem. Logiska, interpersonella eller verbala – sak samma.

Det räcker en stund. Sagt och gjort – jag jobbar lite. Eftersom det kombinerar många av de saker jag ju verkligen tycker om (5, 6 och 8). Vad jag däremot gör nu till skillnad från förut är att jag är samma person när jag jobbar som när jag inte jobbar. Jag har alltså ingen yrkesroll – jag är jag. Alltid. Vilket gör det hela rätt intressant på det hela taget. Vad som gör det lite kinkigt är detta med pengar; jag tycker inte om pengar, men jobberierna har på något sätt en default utgångspunkt av att vara ekonomiskt drivet. Jag tar helt enkelt och skiter i det, jag tar betalt så länge det behövs och hoppas att hela den ekonomiska teatern kan upphävas vad det lider.


Och när vi ändå är inne på det. Ekonomin står på det signalstarka avrättningsaltaret. Snaran hänger kring halsen och ”alla” hjälps nu åt för att gemensamt sänka det ekonomiska paradigmet. Visst, yra tuppar (huvudsakligen) med kapat huvud springer runt och ska ”rädda” detsamma, men det är ju egentligen inget annat än undantaget som bekräftar regeln. De småaktigt kärleksrädda som hittat på spelet bakom spelen har beslutat att avskaffa ekonomi. Det är därför vi kan läsa om ekonomins godtycklighet i mainstreammedia, inte på grund av journalistiskt uppblossande vakenhet som man kan ledas att tro.

Spelledarna har likt de i Hungerspelen, givetvis sina nya skapelse ett knapptryck bort. In på arenan leds den globala diktaturens bandhund Klimatstyret. Vars väg breddats av lögner och impotenta miljöfordon i en värld med egentlig obegränsad tillgång på energi nedstrypt till förment brist i de kärleksfruktandes störtlöjliga spel om kontroll och makt. Patetiskt – absolut, men reellt så länge vi spelar spelet.

Saker som den antimuslimska filmen av oklart upphov är bara små krusningar på lögnvågen. En överskruvad boll mot öppet mål, kan tyckas. Var och en som tänker efter kan se vad det är som händer. Precis var och en av oss känner i våra själar att det inte stämmer, ändå låter vi våra sinnen internerar de påstådda sanningarna. Varför? Eftersom vi är med i spelet. Eftersom vi är nyfikna och vill veta vart det tar vägen. Kanske vill vi veta hur långt vi kan uthärda. Men vi vet också att vi kan dra oss ur – vare sig vi vet det eller inte så vet vi att vi vet det. Innerst inne och under spelets nuvarande fas huvudsakligen dolt för varandra.


I natt drömde jag ovanligt många saker. Bland episoderna fanns en mycket tydlig dröm som rekapitulerar en händelse vid köksbordet dryga dygnet bort här hemma. Jag fick frågan av två nyfikna som deltog i spel jag dragit mig ur. De hade anlänt längst genetikens linjer till samma köksbord och kaffemaskinen hade just slutat surra. Det var skönt att se dem här. Se dem färdiga med sina monster. Glada, hela och äkta.

”Nu vill vi veta hur det hänger ihop”, frågade en av dem. Jag funderade en god stund. Detta var frågan jag väntat på mer än något annat. Och att få den från just dem, de två kvarlevande – här hemma i Olsbo – utan tillstymmelse till animositet – ett slags perfektion. Jag skulle precis börja tala när halsen tjocknade. Jag fick inte fram ett ord. Jag hade kommit så långt som att formulera meningen och förde handen mot fönstret för att peka mot det nylagda strecket på himlen. Jag fick fram några ord – så tog det stopp. Så fortsatte det en stund till dess att jag blev helt ursinnig.

Då hörde jag Hennes röst bakom mig. Hon som i all sin tysta effektivitet just där men i den reella tiden deklarerat att hon avslutat spelet med en linjecyniker härförleden. Hon som med sin självklart skuttande distinkta resväg genom livet klurat ut pusselbitar redan nu. Som med sin framfart genom insiktsmaterian på sitt självklara och snabbläsande sätt förstått varför akutmottagningarna är fyllda till bredden och vad det är som driver spelet. Speltjej som hon är. Naturligtvis.

Känslan av att höra Henne ta orden ur sitt sinne, in i verkligheten och vidare in i de sinnen som fanns på plats var helt underbar – i den bevittnade verkligheten liksom i den drömda. Det må vara att blåsa upp ett skeende av relativt liten omfattning men jag kan inte beskriva det som annat än ytterst befriande. Att höra någon annan ge uttryck för en verklighetsbild baserat på insikt. Att höra att rösten tillhör Henne. Sinnet gör glädjevolter.

I drömmen pratade hon en stund. Kärnfull och tydlig som hon är. De frågande förstod på en gång. Det hade de aldrig gjort om jag försökt förklara. Såsmåningom öppnade sig min hals igen. De tittade på mig alla tre. Frågande. Inte frågande som att de ville veta något jag visste – de ville bra veta hur jag mådde. ”Jag mår bra nu. Det är skönt att kunna se saker och förstå vad de är utan att behöva ifrågasätta allt hela tiden”.


Jag antar att det är där jag är. Känns bra. Känns levande på något vis. På något nytt, lite mer helgjutet vis. Vid roten av komplexiteten vilade en enkelhet så barskrapad att vad som varit komplext blev vackert från sin nya betraktelsevinkel.

OK om sjukhusen är fulla av människor som är sjuka på grund av att de förgiftats. OK om vi skjuter varandra, slåss och bråkar om brödsmulor när vi i våra sinnen har möjligheten att leva i överflöd tillsammans. Vi gör ju det här av goda anledningar. Vi gör det för att inse vad det är vi inte är. För att få perspektiv på vår egen oändlighet. För att definiera oss. Varandra. Mänskligheten.

Det här spelet innehåller så mycket lidande, så mycket lögner och bedrägerier. Det innehåller så mycket vansinne och dåraktighet. Allt det där finns där för att på något fåfängt sätt försöka balansera den obegripliga godhet och kärlek varje levande väsen kommer ur. Allt det där finns där för att i alla sina komplexa krumbukter försöka väga upp den enklaste och renaste av strukturer. Det ett som är helheten. Som är vi. Som är allt.

Livet – finns det verkligen? Ja. Här och nu. Enbart.

Kommentarer

  1. Deltanke av en tanke ,när igår kväll jag var faktist lite nere. Så jag skulle släcka lampan och pjuff (tur att jolfelsbrytarn funka och proppen löste ut också) hur vad så gav det mig tanken att mellan polerna så är det något emellan annars finns inte polerna och det var som jag kan inte vara här med dig i samma våglängd för då upphör ljuset. Ju mindre man kan dela betyder två saker tänkte jag innan och vet inte riktigt än hur jag ska tolka tanken ? Hmm vet han inte själv vad han tänker, ja så är det i mitt fall. ju mindre man kan dela något ju mer begränsat är ju det är en grej ,ju mindre man kan dela något ju mer kan det bli delat är ju en grej och kan man bevisligen inte dela det mer då är det det minsta och där i möts den stora toppen med den lilla om man inte typ lägger en till bokstav och kan staka ut lite mer i rummet. Sen var det mer tankar och de gör mig mest sorgsen för detta år har jag besökt vissa platser och utan veta händelserna i historiskt perspektiv så har de platserna infekterat mig med sin sorgsenhet på grund av ofattbara verkliga händelser. Det har inte gett mig något positivt än tvärtom det har vänt mig emot självaste naturen och den i grad emot mig (typ djur är agresiva mot mig utan anledning (vissa andra typ fåglar och katter söker skydd, känns hel knäppt men så är det, begriper inte vad det är som händer) Tja sånt får man väl inte hör på daglig basis eller hur?
    Så som vanligt glömmer jag kommentera det jag skulle börja med. mycket Intressant Erik (har själv föremål för patent men känner mig helt av banan för en sån resa)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter