Svart rök

Att vi, här, håller den svarta röken på plats. Att vi, här, som sista bastion håller ondskan vid liv men samtidigt inlåst. En mycket intressant tanke, vid sidan av allt det andra. Vid sidan av all den klarsikt och begriplighet av det obegripliga ger den ytterligare en svängande dimension åt helheten. En helhet som naturligtvis är obegripbar men som ändå i alla sina tidlösa paralleller hänger samman utan minsta glapp eller brist på synkronicitet.

Det har blivit lite tyst. Jag har blivit lite tyst. I det stora runtomkring anläggs bränder att motivera rökens så kallade slutstrid mot oss som bor här. Den vill kanske slutligen expandera i den vidare bemärkelsen. Med en promilles medvetandegrad hos oss övriga har den svårigheter. I takt med att vi höjer den andelen – vilket vi knappas kan undgå att göra – är rökens chanser som bortblåsta. Och det vet den.

Men det här spelet vi spelar är ju givande ändå. Annars hade vi aldrig varit här – annars hade vi aldrig valt upplevelsen från början. De sista stegen innan insikten är en ynnest. Att få vara här och ta del av känslan. Att se hur källorna tunnas ur och se hur den tillsynes fria informationen via Internet faktiskt är så selektivt beskuren att den intuitivt måste hämtas från andra – per definition tanklösa – källor inom sökaren istället.

Livet. Det är grejor, det.