Buddas ljus

Enögd såg den på mig från sin överbyggnad. Bländarna bakom linsen drogs ihop och objektivet snurrade ett kvarts varv. Maskinen bakom fasaden iakttog mig. Varje steg och rörelse. Varje ord och en och annan tanke. Maskinen analyserade mina handlingar, extrapolerade mina förehavanden för att på så sätt söka förutse mina avsikter och dess konsekvenser.

Maskinens operativsystem härbärgerade ett antal olika program. På den grundläggande nivån låg en tråd som körde säkerhetsprogrammet. Säkerhetsprogrammet var till för maskinens egen säkerhet och för att behålla fasaden intakt. Varje sprickanmodan skulle upptäckas i tid och hanteras enligt fastlagda procedurer utformade av maskinens skapare.

Därutöver snurrade program i sedvanlig form. Ett antal underprocesser som i förutbestämda sekvenser skulle genomföra den transformation som maskinen konstruerats för att ombesörja. Maskinen hade en på förhand given output. Ett klart och tydligt syfte. Alla processer i maskinen hänger samman i en huvudprocesskarta som leder fram i denna givna output. Alla stödprocesser och rutiner finns till för att huvudprocessens delar ska kunna fullföljas så smärtfritt som möjligt.

Maskinens iakttagande öga följde mig när jag passerade under bron. Den mekanik som infångade just detta intryck gav ett uppgivet och ensligt uttryck. Men maskinen har inget uttryck. Intrycket uppstod i mig när jag tittade tillbaka på den. När jag i mig skapade en känsla. Något som maskinen inte är kapabel till.

Det är också därför maskinen aldrig kan förstå mig eller någon av de andra kärleksfulla gestalter som vistas här. Maskinen kan inte processa det känslomässiga. Visst, den har program för sourcecrowding av influenser och riktningar, olika scheman för statistisk och AI-analys av stämplade riktningar men den kan aldrig förstå den.

Och därmed kan den inte heller förhindra vad kärlek åstadkommer. Den kan skjuta upp det, men med det distinkta syftet att kärleken ska mogna ytterligare i de motsättningar den utsätts för. Att villkoren ska falla och kärleken ska bli absolut och kompromisslöst villkorslös i varje liten händelse till den grad att själva livet, själva existensen, inte blir annat än kärlek och maskinen helt enkelt förlorar sin relevans.

Det är därför kärleken har konstruerat maskinen. Vi gjorde det allesammans. Det må förefalla dumt och vansinnigt, men vi som levande väsen har möjligheten att se saker från den känslomässiga sidan. Vi kan förstå varför maskinen finns – den finns inte av logiska skäl, den finns på grund av att människor vidmakthåller den. På grund av att de vill hålla sig mot dess 50Hz-mullrande, transformatoruppvärmda stål eftersom de fryser i sina hjärtan. De vill se linsen i ögat och visa att de inte har något att dölja eftersom de känner sig skyldiga, syndfulla, odugliga och eftersom de i maskinens syntetiskt känslolösa röst ändå hör det beröm som får deras tankebaserade verklighet att fortsätta leva.

Men så kommer den dag då man får det i skallen. Då man börjar fundera över varför man är en del av maskinen. Det är egentligen förlorat redan då. Det kan handla om att man tänker på vad det egentligen är man äter. Det medel som driver livet. Vad det består av. Och varför. Det eller någon annan flik som maskinen inte hunnit MIG-svetsa i fasaden sedan den senaste sprickan uppstod.

Från den dagen rullar det dit det lutar. Etappvis faller sjoken av och förr eller senare står man där framför spegeln och inser att man faktiskt tycker om sig själv. Att man känner kärlek till sig själv och att man alltid gjort det. Förr eller senare står man där och ser sig själv. Känner sig själv. Från den punkten vänder det. För när man ser, känner och älskar sig själv – då kan man älska andra på riktigt. Förbehållslöst.

”Ta på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra”. ”Älska dig själv innan du kan älska andra.”

Punkter i tiden som är samma, synliga genom olika händelser. Nu senast inget undantag. Numerären blir allt mindre och i dimmans ljusstrålar ser man allt tydligare hur det hänger ihop. Hur vi hänger ihop. Hur vi valt att komma hit tillsammans – vårt lilla gäng. Kanske är vi här med andra gäng, kanske är vi samma. Olika grenar på samma träd eller olika löv på samma gren – betydelselöst.

Det villkorslösa blir allt fler, dels genom minskat totalantal och dels genom att de som är där steg för steg blir oss själva. Den dagen vi står där i dimman med ljuset silande genom densamma – det är då det händer. När alla som är samma har hittat sig själva och älskar sig själva och när alla dessa villkorslösa själar möts och ser varandra – då känner vi igen oss. Det kittlar. Det är nästan så jag får gå och snyta mig mellan varven, så skitjävla nära är vi. Pulsen ökar och trycket. Många är helt vidöppna – ärliga. Närvarande. Lyckliga. Med slutna ögon i ljus, rytmer och dimma tillhandahållen av ingen mindre än Budda himself.

Kanske är det bara jag som ser det. Men känslan finns där. Och den är så vacker att den nästan får mig att gråta. När man kommer fram till en plats i skogen – en gammal ledningsgata där stolparna plockats bort – plötsligt öppnar sig en rak linje genom trädens raster. Och då stämmer precis allt. Det är bara att vänta där. Njuta och invänta de som anländer. Och anländer, det gör de. Ofta i par, men en hel del kommer också ensamma. Vi hör ihop. Allihop. Alla vi som valde att gå in i det här spelet tillsammans.

Maskinen var en förutsättning för att vi skulle hitta oss själva och varandra. Vi har den att tacka för en stor del av upplevelsen vi har här. Men mest av allt har vi att tacka varandra. Nej, jag talar inte om alla människor som finns här. Tvärtom, jag talar om de på grenen. Det är där det händer. Det är möjligt att kittlingen sprider sig utefter organismen med tiden. Jag känner den inte ännu. För precis som lövet måste älska sig själv innan det kan älska andra måste grenen göra detsamma. Och stammen. Och trädet. Och så vidare.

Kommentarer

  1. Vad förstår maskinen den jämför och väger vad gör jag jämför och väger känslan den är det stora av oss och den är oberoende av vår kropp eller maskin för det går bevisa att det är så. Enkelt det finns ingen egentlig gräns för vad man kan byta bort av kroppen bara man inte byter för mycket på en gång (diffust vad jag har för känslor för det, för man vill väl det bästa för krymplingar och andra misärer och det var säkert fel uttryckt av mig men jag har dysfunktion säger vi hehe) .
    För då rymmer känslan och man har så att säga gått vidare. Det här med att älska sig själv för att älska andra är något jag inte kan hålla med om och något jag tänkt rätt mycket på. Men jag tänker inte försöka beskriva vad jag menar idag.
    Jag återkommer med det ifall du vill det.

    SvaraRadera
  2. Känslan vs älska=? Bara gradskillnader full power = full kärlek. När jag tänker så känns det som att förklara kan skapa fel.
    Som igår kunde jag inte sova för jag fastna i tanken, och den handla om en nål i höstack och vadå varför överhuvud taget leta efter en nål i en höstack och svaret finns i frågan, förmodligen är det svårt att finna en nål i höstacken för det rätt orealistiskt att det är en där men då tänker jag kanske var det så alla uppfattat det och jag missat det självklara i de orden. Sen forsätter det det kanske inte är en nål så som jag ser det ,knappnål synål hårnål kanyl osv och då funderar jag när kom detta ordspråk till för att finna vilken nål som avses och därigenom se ifall det faktiskt var vanligt att tappa nålar i höstackar.
    Som sagt Sherlock i höstacken i sömnad :-)

    Kommer det hända något precis där M? (karta google earth utanför gutemala)
    http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=2&cad=rja&ved=0CDgQFjAB&url=http%3A%2F%2Fmt0.google.com%2Fmapslt%2Fkmz%2Fskel%3Flyrs%3Dcom.panoramio.earth.p.all((PIPE))render_icons%3A%26hl%3Den%26ergn%3Daphild&ei=JcuwUImCBJHMtAaljoCQAQ&usg=AFQjCNFmFNEFzcwpU1Nm5qBMOVaW7yH6tg&sig2=exrFDZcXtLB5csYvpZXDVQ

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glömde det väsentliga i maskineriet .Jo om det nu var väldigt vanligt att tappa nålar i höstackar så skulle det ju i motsats till uttrycket vad jag fått för mig man menar med det vara rätt lätt att hitta en nål där. I och för sig så i fall känsla i det ultimata är att älska så måste man ju vara i sin känsla/själ rätt uppenbart så hur kan jag säga att du har fel.
      Nej det kan jag inte. Det jag tänker på är mer en konsekvens av det och det är ego som tar över istället för älska. Och det är hur det egentligen börjar i organism nivå. Den mänskliga kraften är känslan och den är själen och inte templet tanken.
      Nu har jag säkert upprepat saker och ting och så var det inte menat. Det finns andra krafter som vill trycka ner känslan och ta över kroppen men de klarar inte lidandet det framkallar och endast urkraften för känslan kan blåsa ur de andra krafterna som inte ska vara där (själv upplevt och värre en zombie filmer) så det ville jag inte säga men jag vart hjälpt i samma millesekund jag bad om det och det hände helt utan orsaker bara pang och jag flydde från alla jag kunde skada och bad till Gud genom Jesus. Min familj skulle inte levt om jag inte gjorde det och jag lovar det kan hända er alla det räcker att bara ta i en sak som är besudlad av den kraften (så störst kärlek har jag för Gud what ever wht who say) Gud är kärleken/känslan och utan den är vi zombies .Jag vet att flera tar detta som larv men herre gud det är vad det är.
      11 tror jag är ät eller bli uppäten M

      Radera
  3. OK. Jag har haft den enorma "turen" (vi kallar den så för syns skull) att omges av riktigt kärleksfulla människor de senaste åren. De blir allt mer kärleksfulla och förbehållslösa och de blir allt fler i lite sådär svårupptäckt maklig takt. Det känns som den naturligaste sak i världen men jag kan inte blunda för att förändringen är obeveklig och inte heller kan vara någon "slump". Mot den kontexten och konstallationen står maskinen - vilken jag menar är allt det vi externaliserar och lägger ut på andra entiteter av vår självständiga suveränitet - handfallen.

    Maskinen är alltså för mig allt det vi väljer att tro på - allt det vi väljer att underhålla med våra tankar och känslor (då främst rädsla och fruktan) - allt det vi väljer att vidmakthålla för att vi tror på det eller ens för den delen observerar det.

    När man slutar observera eller tänka på saker försvinner de kanske inte direkt - det finns ju andra i min närhet som kan tänka på det och då finns det i någon mening kvar. Men när många släpper taget om saker flyttar det från deras fylke och så vidare och så vidare.

    SvaraRadera
  4. Tankarna är långt posterior (efter) massan/materia eller maskinen känslan är konstant och ordligt mer eller mindre. Tänk på en frusen fot det känns inte ja det känns om den lever fortfarande och man tinar upp den då känns det mycket.
    Saker lagras i saker det behöver inte lagras i liv så jag säger det bara för att du ska veta det.
    Jag förstår dig precis och vad du säger. Tro inget annat :-)

    SvaraRadera
  5. Sant. Det är det där med tiden. Den lurar oss ;-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter