Tack

Jag skriver mer än någonsin igen. Det var länge sedan orden kom på det sätt de gör dessa dagar. Det kan gå över imorgon eller fortsätta tills mina torra ben av gammal vana bankar loss på tangenterna på någon då synnerligen antik sak kallad dator. Det ger sig.

Men de ord jag skriver passar inte här. De handlar om andra saker. De handlar om kärlek och lust. Känsla. Om fortsättingen, alltså. Det som händer härifrån och framåt. För mig men också vad jag kan ser för väldigt, väldigt många andra.

Den här bloggen har varit ovärderlig för mig under en lång tid. Den har hjälpt mig att förstå vad det är jag håller på att förstå. Den har hjälpt mig med sorg och avklaranden. Givit mig en ventil att trycka ut det jag burit inom mig när jag gått genom ett slags existentiell skärseld som någon kanske skulle stämplat med det mindre exotiska begreppet fyrtioårskris. Vad vet jag – har aldrig varit här förut. Tror jag.

För att inte tala om själva uppvaknandeprocessen. Förståelsen för hur det hänger ihop – det logiska. Alla sambanden, allt pusslande, alla trådar, konspirationer och mekanismer. Samt, icke att förakta, ett utlopp för det jag kallar humor men som få andra riktigt orkar med ;-)

Hursomhelst. Något har hänt.

Den här bloggen ligger på logisk och rationell bas. De flesta kanske tycker att det låter orimligt men grundstenen är ändå att logiskt förklara saker. För mig själv, huvudsakligen. Skrivet för en logisk läsare av en logisk skribent. Som ser världen utifrån en logiskt holistiskt och tankemässig världsbild och ser sambanden i sin värld som orsak och verkan i det fysiska. I verkligheten. I tankens skrud.

Och jag är inte där.

Inte längre.

Jag vet vart jag kom ifrån. Vem jag var. Varför jag valde den här vägen – eftersom jag är jag. Jag vet vad som hänt och jag har fått en tillräckligt god bild av vad som kanske kan kallas de världsliga sambanden för att känna att jag fått fler svar än jag har frågor kvar. Sett till numerär, alltså.

Tittar man på de kvarvarande frågornas storlek däremot är bilden en annan. Men det är inte frågor som kan besvaras genom att komma fram till en tänkt konklusion. Svaren måste kännas. Annars duger det inte helt enkelt. Inte längre. Det måste kittla. På riktigt. I känslan.

Jag känner hur sambanden omkring mig har en djupare mening än den analytiskt observerbara. Hur känslan innehåller en så mycket mer hisnande resa i sig än vad tanken medger. Nu låter det som om jag dissar tanken och säger upp bekantskapen – alls icke – jag tycker om tanken. Men den får hålla sig till sitt analytiska och logiska vilket måste få stå i balans till känslans stråk.

Sedan en tid har jag börjat ta fasta på de svaga intrycken. De där bilderna som spontant dyker upp på sinnets inre projektorduk i oändligt korta ögonblick av klarsyn – sovande som vaket. Det är inte lätt att fånga de små rackarna men jag märker att ju mer jag tänker på dem desto svårare blir de att fånga. Om jag däremot känner efter och tanklöst söker känslan i intrycket kommer det närmare.

Millimeter för millimeter. Bit för bit.

Saker som sett slumpmässiga ut arrangerar sig i mönster. Inte logiskt kategoriserbara storheter uppradade i katalogiserat snörräta linjer med ett hashkodat fulltextindex att snabbt med en boolsk sökning finna en statistiskt korrekt sökträff eller trend utan ett naturligt, fraktalt och geometriskt mönster av trådar och kopplingar, intryck och känslor.

Trådarna blir färre och färre ju mer känslan får härja ostört och den logiska motsvarigheten samband förbyts till något annat. Mening, skulle jag nog vilja kalla det. Det finns en mening med allt som händer (även denna mening). Alla människor, intryck och händelser visar sig förr eller senare ha en mening. Det jag kallar meningslöst är det jag inte behöver – eller det jag inte förstår. Knivigt, inte sant?

Och ju förr jag kan förstå det desto färre gånger måste samma människa, intryck eller händelse ta ett varv till för att presentera den meningen för mig. Desto kortare tid tar det för mig att förstå, således.

Människorna i min omgivning. En del har funnits där länge. Andra har kommit in i mitt liv de senaste fyra åren. Egentligen har så gott som hela min bekantskapskrets tillkommit under senare år. Endast en liten mängd människor har jag känt längre än så. Och dessa då huvudsakligen via jobbets försorg.

Jag förstår nu varför det förhåller sig så. Alla är vi här tillsammans av en anledning och vi lever själva i det där mönstret vi såsmåningom kommer att kunna inse – inte förstå, kanske – men inse. Och vad får jag av dem som finns längst min väg. Av de som blivit kvar från förr och alla de nya som tillkommit? Insikt, förstås. I stort och i smått. Pusselbitar. Ömsesidighet. Kärlek – av olika slag.

Varje gång jag sätter mig i bilen och åker iväg på en resa med jobb som mål får jag nya, viktiga insikter. Inte logiska – inte längre. Men någon säger något. Någon visar sig vara någon. Vidgar min bild av känslan världen och får mig att inse – inte förstå.

Jag ser ju bara de som är i mitt synfält, men därifrån jag står och ser mig omkring råder det inget som helst tvivel. Det går riktigt, riktigt fort nu. Mänskligheten vaknar och våra sargade sinnen fylls snabbt av kärlek. Först gentemot oss själva, därigenom gentemot varandra. Skulle inte förvåna mig om det sprider sig allt fortare.

Det är en vandring som sker ordlöst. Och som sagt – allt annat än logiskt.

Och de ord som kommer har med annat att göra. Dels fångas de i en säck avsedd för något slags sammanhängande textsamling. Inget jag direkt tänker mig skicka till förlag eller så, men jag vill få det nerskrivet. Den blå vågen. Om övergången från tanke till känsla. Från frustration till lust. Från prestation till kärlek. Från analys till insikt. Där fastnar en del ord.

Och annorstädes. I köttsligare mening. Till den målgrupp som ur andra källor söker sig dit eller ber att få läsa.

Så, om det skulle råka bli så att det inte blir några fler inlägg här – tack för att du orkade läsa. Vi möts säkert vad det lider.

Frågor, påhopp eller så – maila gärna - nej@olsbo-invest.com.

Tack och hej. Tillsvidare, eller så.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter