Balansövning
En tids obalans och det rullade dit det lutat. Snuvad, så att säga. I manlighetens tecken tilltäppt ordentligt och därmed raskt avstannad. Det är som om det sätter sig på känslan och selektivt bibehåller tanken någorlunda intakt. Eller så är det så att själva obalansen manifesteras tydligt så att jag ska ta den i beaktande.
Balansen tappade jag efter vägen. Det har egentligen pågått ganska länge men blev tydligt den gångna veckan med irritation som iakttagbar reagens. Irritation över att hjälpa till. Precis så var det senast det begav sig – på sommarhalvan – emellertid mer överskruvat den gången.
Bilar som går sönder och kringflackande hundar som lurar döden. Barn som blir hemma och söker den värme jag inte hade att uppbåda. Och mest utbrett – ett jobbande som jag flagrant bjudit in till en magnifik avslutning på året utan sedvanlig restriktion. En inbjudan som antogs på grundval av den uppdämdhet det med åren ackumulerat från snart sagt varje tänkbart håll.
Jo, jag har varit med och skapat ett monster en gång i tiden. Det vässar sig mot sin framtid och där finns alltid, alltid, alltid saker som kan förbättras. Människor som gjuter sin kreativitet och sina önskningar i våra tankars gemensamma produkt. Jag var dess upphov och när jag i höstas sa ”ok, jag kör lite till”, så bad jag egentligen om det. Om att få smaka på intensiteten i det som tvingar mig att ta ställning. Att definierat mitt förhållningssätt.
Orden sögs ut samma väg. Och mest plågsamt – pulsen. Den kom av sig. Inte så att det slutade bulta utan snarare så att rytmen inte kunde skönjas bland alla de andra pulserna som jag låtit komma farande.
Så lösningen blev några dagars välförtjänt krasslighet att tvinga mig att se min egen obalans. Jag skulle kunna låta symtomen passera och återgå till produktivt arbete snarast möjligt. Då skulle jag också snart hamna precis här igen, fastän snäppet mer åtskruvat.
Men jag vet ju.
Från grunden och uppåt. Balans. Rytm. Lust. Värme. Inspiration. Och så vidare. Just så. Eftersom inte inte finns så tänker jag inte formulera det utifrån det sätt på vilket det visat sig att inte fungera eftersom inte försvinner på grund av sin egen uteblivna existens och lämnar orden till sin avskalade egentliga mining vilket då blir det motsatta mot den tillsynes avsedda.
Balans. Rytm. Värme. Inspiration. Infall. Inlevelse. Utveckling. Upplevelser. Insikter. Närhet. Ett liv som får mening efter mening. Nästa gång kanske jag ser obalansen ännu tidigare.
Det där med klartext tar vi en annan dag.
Balansen tappade jag efter vägen. Det har egentligen pågått ganska länge men blev tydligt den gångna veckan med irritation som iakttagbar reagens. Irritation över att hjälpa till. Precis så var det senast det begav sig – på sommarhalvan – emellertid mer överskruvat den gången.
Bilar som går sönder och kringflackande hundar som lurar döden. Barn som blir hemma och söker den värme jag inte hade att uppbåda. Och mest utbrett – ett jobbande som jag flagrant bjudit in till en magnifik avslutning på året utan sedvanlig restriktion. En inbjudan som antogs på grundval av den uppdämdhet det med åren ackumulerat från snart sagt varje tänkbart håll.
Jo, jag har varit med och skapat ett monster en gång i tiden. Det vässar sig mot sin framtid och där finns alltid, alltid, alltid saker som kan förbättras. Människor som gjuter sin kreativitet och sina önskningar i våra tankars gemensamma produkt. Jag var dess upphov och när jag i höstas sa ”ok, jag kör lite till”, så bad jag egentligen om det. Om att få smaka på intensiteten i det som tvingar mig att ta ställning. Att definierat mitt förhållningssätt.
Orden sögs ut samma väg. Och mest plågsamt – pulsen. Den kom av sig. Inte så att det slutade bulta utan snarare så att rytmen inte kunde skönjas bland alla de andra pulserna som jag låtit komma farande.
Så lösningen blev några dagars välförtjänt krasslighet att tvinga mig att se min egen obalans. Jag skulle kunna låta symtomen passera och återgå till produktivt arbete snarast möjligt. Då skulle jag också snart hamna precis här igen, fastän snäppet mer åtskruvat.
Men jag vet ju.
Från grunden och uppåt. Balans. Rytm. Lust. Värme. Inspiration. Och så vidare. Just så. Eftersom inte inte finns så tänker jag inte formulera det utifrån det sätt på vilket det visat sig att inte fungera eftersom inte försvinner på grund av sin egen uteblivna existens och lämnar orden till sin avskalade egentliga mining vilket då blir det motsatta mot den tillsynes avsedda.
Balans. Rytm. Värme. Inspiration. Infall. Inlevelse. Utveckling. Upplevelser. Insikter. Närhet. Ett liv som får mening efter mening. Nästa gång kanske jag ser obalansen ännu tidigare.
Det där med klartext tar vi en annan dag.
Ibland kan ju klar text vara precis som det låter ,ja att prata med en glasruta som inte speglar något kan ju liksom ge mindre en att prata med en vägg. Ta inte det hör fel Erik jag är bara hmmm både klar språk och inte för nyansens skull.
SvaraRaderaAlltså det roar mig.
Men det finns en annan sida också och det är vad ger jag min känsla till känsla är som energi den sinar inte riktigt men den blir misshandlad. Liksom. Även om jag själv är orsaken men så är det inte bara, så mitt tempel måste byggas om helt eller jag måste riva gamla byggnader men det är inte heller riktigt för gör jag så så blir det inte bra för mig bra men inte för andra och det kommer mig till last till slut. Snacka om klarspråk (jag vet faktiskt vad du pratar om men jag ser saker på många sett inte bara genom mina spår)Grejen jag har problem med om det är ett problem är om jag ska börja fokusera eller inte.
Att överhuvud taget planera något "känns" psykopatiskt för mig oavsett vad det är även att handla mat för vad jag ska hushålla till att förtära, så jag är lyxig och äter ute hmmm.
För de som inte kan hänga med vad jag säger så är det nog helt okej, för mig är saker vad jag ser och jag ser lite förmycket och jag känner att det är inte min mening och vet inte vad jag ska göra helt enkelt åt det. Men men jag har en känsla att allt ordnar sig för alla och det kanske är just därför jag beter mig som jag själv säger biten av en lam apa.
Fast det jag skrev handlar vad jag gör och inte vad jag gör för mina barn ,det känns med en helt annan mening. Barnen är kanske det ända som är genuint för mig allt annat har ju visat sig inte varit det nu kan jag inte säga så om senaste frun då för det var ju jag som inte var genuin hon avgudar mig fortfarande och det gör nog de bakom med. Jag känner sånt. Jag antar faktiskt att jag har en viss makt och tja det är nog därför jag är biten av en lam apa för jag vet priset (jag var ju på andra sidan)mer en en gång. (ja du M alltid "redo" låter som scout va och tio .Tror maskinen fattat det hela bara känslan som fattas)
Radera