Frihet som konsekvens av frihet istället för frihet som konsekvens av framgång

Boken fick mig att börja fundera. ”The Secret” handlar om lagen om attraktion. Att läsa en sådan (liten) bok och utbrista ”jaha” är kanske inte så ödmjukt, men det känns faktiskt så. Jag visste ju redan allt det där. Men jag behövde påminnas. Och jag behövde ges anledning att tänka igenom det hela en gång till. Bit för bit har jag anlänt till en syn på livet som stämmer överens till punkt och pricka med den som beskrivs i nämnda alster men jag har inte tänk på helheten. Inte från perspektivet av lagen om attraktion.

Så när jag nu gör det blir de mest banala saker väldigt intressanta. Jag får förklarat för mig själv (av mig själv) saker som jag inte riktigt begripit. Enklast att begripa är nog egentligen detta när det gäller pengar.

Men för att göra det så måste jag lämna blygsamhet, ödmjukhet och viss hänsyn därhän. Det är svårt för mig eftersom jag inte vill trampa på tår eller sticka ut på ett obehagligt sätt. Samtidigt så börjar jag begripa att den formen av hänsyn inte riktigt längre leder någonstans. Detta inlägg är en pilot på hur det fungerar. Så.


Jag har aldrig i hela mitt liv oroat mig för att inte ha tillräckligt med pengar. Det kom jag på nu när jag läste igenom den där boken. Aldrig någonsin. Jag vet att det kan verka skumt men för mig är det den normalaste sak i världen. Visst har jag önskat att jag skulle ha mer pengar ibland. Ganska ofta faktiskt. Men jag har aldrig någonsin oroat mig för det.

Jag har till och med levt tillsammans med en människa som inte gjorde annat än att oroa sig för att pengarna inte skulle räcka. Det påverkade mig, men enbart åt det håll att jag blev än mer bergfast i min övertygelse att jag inte behöver oroa mig för att pengarna ska räcka.

Det var farsan som grundlade mönstret. Jag har aldrig hört eller sett honom oroa sig för pengar. Inte heller hans mamma – min farmor. Visst har de upplevt att pengarna inte räcker och visst har de fått leva riktigt, riktigt snålt mellan varven. Men jag har aldrig uppfattat det som om de har oroat sig för att pengarna inte ska räcka. Det har präglat mig mer än jag trodde. Jag har kommit att bli likadan.

I mitt liv är pengar ingen stor sak. Jag tycker att jag har råd att göra det jag vill när jag vill. Så har det inte alltid varit – jag har i perioder haft det rejält knapert och inte kunnat komma i närheten av att just då göra vad jag vill av ekonomiska skäl. Men istället för att dväljas över otillräckligheten och gå in i självömkan på grund av att jag inte har tillräckligt så har jag tagit det som en utmaning. Jag har tagit det som en sporre att se till att jag får det där jag vill. Sett till att skaffa mig uppfyllnad av de mest angelägna drömmarna.

Det handlar inte alls bara om pengar, förresten. Det handlar om nästan vad som helst. Resor, bekantskaper, upplevelser, erfarenheter, insikter – you name it. Inför varje impuls jag fått av något jag vill så har det stått mig fritt att välja att a) tjura över att jag inte kan eller b) se till att ändra på det så att jag kan.

När jag träffade min fru och flyttade hit upp bestämde jag mig för att bli ekonomiskt oberoende. Varför? Jo, eftersom jobbet inte längre hade samma funktion. Fram till dess hade jag sett till att behöva jobba eftersom jag inte ville vara hemma, men sedan Hon kom i bilden blev behovet det motsatta. Sagt och gjort. Jag har inte mycket pengar. Inga gigantiska inkomster, men jag är ändå ekonomiskt oberoende. Eftersom jag har bestämt det.

Vägen dit är kantad av obskyra idéer och här har vi kanske roten till det hela. Jag vägrar som regel lyssna till andras idéer om mina idéer. Jag har bestämt mig för att ingenting är omöjligt. Jag har varit ganska rejält udda i den del sociala sammanhang för den saken skull men jag har inte låtit det komma i vägen utan snarare njutit av den uppmärksamhet det givit.


Så – till saken. Jag inser att det är lätt att avfärda mig när jag skriver sådant här. ”Lätt för honom att säga som har sitt på det torra”. Men tänk på saken ett varv till. Varför har jag mitt på det torra? Eftersom jag har bestämt mig för det och enbart därför. Hur gärna jag än skulle vilja tillskriva mitt geniala sinne och dess idéer, mitt utseende, min verbalitet eller utstrålning detta faktum så är det inte sant. Det är och har alltid varit mitt sätt att se allting som möjligt. Det kräver orubblig övertygelse och / eller tålamod. Och det kräver självförtroende. Det är allt som krävs.

Jag tycker faktiskt att det är lite orättvist när någon säger ”din lyckost”, ”ditt smartass” eller omnämner mig som ”en smart kille som kommit på en bra produkt”. Det har inte ett skit med saken att göra. Sedan jag startade företaget har jag konsekvent och orubbligt vetat i mig själv att det kommer att gå bra. Det är därför det fortsätter att gå bra. Jag har också bestämt mig för att det inte ska växa sig för stort eller gå så bra att jag får för mycket att göra alternativt ge för stort överskott. Jag vill inte ha mer pengar eller arbete än jag behöver och därför fortsätter det att hålla sig mellan de råmärken mitt sinne satt upp.

Det sistnämnda har inget med någon jamtelagsövning att göra utan baserar sig snarare på att jag vill fortsätta utvecklas och leka med grundströmmarna. Jag vet att riktigt mycket pengar skulle störa mitt flöde och tvinga mig bort från mig själv. Om jag vill göra något som kräver pengar så triggas jag av att behöva skapa pengarna. Det innebär en utmaning och ett motstånd som gör att det jag skaffar för dem får ett värde bortom det ekonomiska. Det ger mig något. Pengar som sådana är och har alltid varit värdelösa i min värld.

Nuff said.