Nils Erik Wallman

Det har varit några intensiva veckor. Eller har och har – det är några intensiva veckor. Inte att beklaga, precis – veckorna i fråga är inklämda mellan två vistelser i solen och innehållet är inte heller det något jag kan gnälla över. Självpåtaget i alla händelser, alltihop nu markerat ”jobb” men det är ju frågan om laddningen i ordet verkligen överensstämmer. De senaste dagarna har emellertid varit ett litet helvete. Jag har nämligen (trumvirvel, s.v.p.) programmerat. Detta värv som förde mig in i arbetslivet med buller och bång och vilket jag har att tacka för så mången upplevelse, så mången erfarenhet och i all blygsamhet även framgång. Hur kan jag bli så irriterad av att programmera? Delvis beror det på att jag konsekvent börjar för sent. Eftersom jag vill klara av annat först. Att följa den policyn gör att början aldrig anländer så när jag väl inser att det gått och blivit tidskritiskt är det sällan något ypperligt läge. I själva programmeringen bor ett slags bitterljuv paradox. O...

Veckans LCHF-föredrag väckte ett antal tankar. Jag har egentligen aldrig satt mig in i varför maten jag äter gjort mig så väl utan på något sätt relativt tanklöst accepterat att den gör det och fortsatt att njuta av effekten. Jag är inte ensam, visar det sig. Det förefaller vara många som provar, erfar och fortsätter. Kanske långt fler än de som sätter sig in i varför det fungerar. Kanske är det till och med så att de som inte ännu börjat intresserar sig mer för varför det fungerar än de som gått igång och knaprar fett. Det är ju i och för sig inte så konstigt. Den som står i begrepp att göra en förändring tänker framåt och analyserar vad som ska bli. Tänker igenom det, så att säga. Och skapar därmed den upplevelse man vill ha för att snart därefter kliva in och bli en del av den. Intresset för LCHF är enormt och snöbollseffekten påtaglig. Jag såg det som ett första steg (se skattkarta från förra året) till ett bredare uppvaknande. Att den som ifrågasatte det man lärt sig om mat och ...

Det blev en synnerligen intensiv vecka. Vad jag trott skulle bli en lite lätt kittling av sinnet förefaller dra med sig en lavin av samband som – spritt på det ökande antalet inblandade – når obeveklig fart innan man vet ordet av. Sambanden är ju inte mindre än löjeväckande. Kommer någon in från kylan och dricker kaffe så nog fan är vederbörande involverad på något sätt. Eller den där hitreste hemvändaren med beundransvärda ärenden och intentioner. Det här kommer att bli stort. Skitdjävla. Och inte nog med det, som säljaren sa. Det kommer mera. Jag menar – vi har ju allt det där andra också. Det som fanns innan. Produkter och marknader, lösningar och paketeringar. Den nästan självklara expansionsriktningen och alla de myriader små och stora möjligheter som döljer sig där. Återigen står jag vid den där punkten. Jag stod där 2008 när jag träffade min Sara. Jag såg hur precis allt jag någonsin känt och upplevt hade en mening. Hur symmetrin blev total och hur allt föll på plats. Det har st...

I går var det dags för Social avkastnings första riktiga milstolpe – ett seminarium om LCHF med en namnkunnig pionjär på området ( Lars-Erik Litsfeldt ). Själva seminariet inleddes med en kort introduktion om tankarna bakom Social Avkastning. Inte direkt några stående ovationer men i all ödmjukhet begriper jag att det inte är direkt lätt att begripa. Jag har tänkt på det i åtskilliga år. Dessa stackar fick tre och en halv minut på sig att begripa och riktigt så fort går det inte. Däremot är jag säker på att många mentala bollar satts i rörelse. En obeveklig och ganska stor rörelse, faktiskt. Att frikänna sig själv i målet mot systemet och säga att ”mina idéer är inte så jävla dumma”, ”jag kan” och ”jag vet vad jag vill” är vad som väntar en bit ner längst vägen. Det kommer att bli alldeles ohyggligt spännande. Milt uttryckt. Det kommer sannolikt inte att gå fort – det gör det inte med verkligt fundamentala förändringar. Att låta det ta sin tid är det snabbaste sättet och denna totala f...

De kanariska öarna har fått äran att härbergera undertecknad och dess tre individer starka familj i några dagar. Vi tyckte att det var ett ypperligt sätt att låta Den Lille börja skolan genom att vara ledig från densamma några dagar och chilla vid poolen istället. Han samtyckte. Vår första utomlandssemester inklusive barn. Jag bokade från köksbordet därhemma dagen före julafton. Läste omdömen och priser på bokningssajterna och till slut gick det runt i huvudet så pass att jag i ren utmattning klickade på "boka". Hotellet vi anlände till belönade mig för min utmattning genom att vara något sånär obeboeligt och dessutom perfekt placerad mellan en flygplats, en stenig strand och en motorväg. Anläggningen doftade gammalt riskkapital lång väg. All form av service var nerskruvad till minimum och varje extra prestation var förknippad med de mest snåriga och utstuderade tilläggstariffer. Så långt ifrån generöst man kan komma, faktiskt. Jag kunde se framför mig det ursprungliga prospe...

Det var en givande och samtidigt utmattande helg det här. Fyra arbetsdagar med dagtidsjobbkollegorna här i Hemmaviken. Målsättningar – att beta av backlog och checklistor. Så fan heller. Jag visste inte att jag beslutat mig avskaffa omöjlighetsparadigmet i den omfattning jag tydligen gjort. Under gårdagens session tog jag en luftningsrunda i grannskapet och hamnade utan att tänka på det vid den plats där Hon och jag matade ankor omedelbart i början. Hjärtat stannade nästan vid minnet och lyckan dundrade genom mitt sinne, mitt hjärta och min kropp och spred sig genom marken. Jag skälver fortfarande. På vägen tillbaka såg jag Farsan sitta i snödrivan som för tre år sedan när jag tappade mina nycklar då Hon och jag brottades i snön ut på isen. Det fanns samma spår i snön även denna dag. Såväl Farsans sittplats som våra bråkspår över isen var där. Just här. Vilken enastående känsla det är att vara en och samma person oavsett sammanhang. Att sitta där vid middagsbordet med kollegorna jag jo...

Det känns som ett genombrott. Som om jag brutit genom hänsynens vall och för första gången känner att även vad som nog får kallas jobbzonen i tillvaron passar i den nya värld där jag är en och samma person hela tiden. Min värld, alltså. Världen som öppnade sig genom den villkorslösa kärleken. Inga roller eller hattar utan bara den där känslan och alla de tankar de ger upphov till. Tankar som skapar saker omedelbart och vars enda villkor för manifestationen är att man inte tvivlar på dem. Det är ju - när allt kommer omkring - ett ganska lågt pris. "Att låta det ta den tid det tar är det snabbaste sättet." I dag kommer koden in i bilden. Den tidigare iskalla logiken blandas ner i den gryta som fortfarande är ny på något sätt. Det är på tiden att logiken blir varm även den. Gäller att hålla i vågen, att greppa dess energi och aldrig släppa tanken med blicken utan att låta logiken tinas upp av tillfredsställelsen i att bli runtburen på den våg som bär fram till den punkt i tiden ...

Jag har nog gått omkring och tänkt att det måste gå till så här: 1. Ett fåtal förstår 2. Flera förstår 3. Ett fåtal förstår inte 4. Alla förstår Men jag tror att jag har ändrat uppfattning. Det handlar om ekonomi/finans och behovet av att tänka annorlunda. Eftersom de absolut flesta egentligen inte tänker på saken överhuvudtaget utan spelar spelet inifrån de givna ramarna är en förändring väldigt lätt att få till stånd. De allra flesta behöver inte ens förstå vad det är som varit fel. Faktiskt är det ju så att ju färre som investerar sin kraft och sina tankar i det finansiella systemfelet desto mindre finns det och desto lättare blir det att byta ut det. Allt som behöver göras är att släppa taget om det vi lärt oss fel i fråga om pengar, skuld, arbetsmoral och att ”göra rätt för sig” för att få finnas till och istället följa hjärtat i jakten på meningsfullhet så löser sig helheten till det bästa. Ha!

Det var ett ovanligt genomtänkt beslut att involvera ytterligare en till i tankeprocessen. En som visade sig drivande, självständigt tänkande och som förefaller full av vad som ser ut att vara energi i form av ångtryck. Likheterna med figuren från TV-serien har varit slående från första början och den svarta rökens framfart och den kraft det äger ska bli intressant att följa. Särskilt som röken förefaller ha bytt färg med åren och därmed också riktning. Med ens föll de tvångsmässiga låsningarna för undertecknad. Jag behöver inte längre hålla spjärn utan kan låta idéerna flöda som de har lust igen. Jag har issues med idéer såtillvida att jag inte gärna vill realisera alla idéer jag har helt själv. Eftersom det skulle kräva ungefär trettio kloner och eftersom det nog inte skulle göra världen så där vansinnigt mycket bättre eftersom mina idéer inte sällan är lite udda. Men det skulle göra den färgstark : -) Kalendern är ovanligt full av såväl vad som brukar kallas jobb som semestrar. Och ...

Det forsande, varma blodet var det första som sipprade in genom vakenheten – plötsligt framhoppad ur en till lika delar utmanande, grafisk som rastlös dröm. Blev hängande där en stund med min egen puls i örat och bilderna från drömmen innanför ögonlocken. Klarvakenheten var ett faktum. Det känns annorlunda att vakna så – exakt på det klockslag jag kvällen innan beslutat mig för och just därför elva minuter innan klockan skulle ringa. Jag gick inte upp, men jag var vaken. Det bor ett flöde här. Jag vet inte om det rör sig i själva fötterna eller om det är under dem det flyter. Varken eller, givetvis. Det flyter genom allt och allt flyter på detsamma. Från att ha gått fort mot rådande krafter går det nu ännu fortare eftersom den fundamentala kraften bakom precis allt nu är med i själva rörelsen. Det har den i och för sig varit hela tiden, men den har varit tvungen att spela sin egen motståndare för att locka fram vår beslutsamhet. Första skoldagen för terminen sätter huvudet på spiken vi...

Klart och lysande. Områdena smälter samman. Idéerna hänger ihop i en och samma. Det latenta motståndet för att göra något överhuvudtaget har försvunnit. En takt. En vilja. En möjlighet – sammansatt av många delmöjligheter. De är inte möjligheter längre. De är realiteter som ännu inte inträffat. Varför pratade jag om mitt förflutna? En så enkel fråga egentligen. Saknade jag något? Ja. På sitt lilla sätt. Jag saknade den drivfjäder jag hade. Den förvisso väldigt mörka kraft som jag fann i botten av min egen vanmakt men som fick mig att skapa fritt och ohämmat utan att ta något som helst hänsyn. Det har tagit nästan fem år sedan jag tappade andan inför mörkrets kraft och efter det nyliga polskiftet inser jag att samma styrka flödar ur de ljusa idéerna. De som inte vill låta sig tystas eller kväsas utan som tar allt större plats ju mer jag lägger dem åt sidan. Människorna. Tankarna. Möjligheterna. Historiken. Geografin. Kalenderns innehåll. Rytmen. Doften. Precis allt stämmer. Precis allt ...

Jag har på något sätt korsat gränsen nu. Insett att jag inte bara stoppat ena foten i gruset utanför rutan utan faktiskt förflyttat min tyngdpunkt utanför den. Rutan är i upplösningstillstånd. Den kritvita linjen i gruset som varit en knivskarp och oöverträdbar gräns för intellekt och sinnen är snart söndertrampad och kan knappt ses som mer än en ljusare åder bland stenarna. Mitt inne där – i rutans absoluta centrum – står en krympande skara jämmerliga kvarvarande skeptiker och skriker ut sin rädsla. Deras klagolåt drunknar i sorlet av de fritt vandrande som nu har mycket att prata om efter att inte ha dryftat några frågor av väsentlighet på väldigt länge.

Vi kommer att hålla ett litet föredrag lite senare i januari: Väl mött! Mer om Lars-Erik på denna länk.

Så kom pulsen åter och sinnet vaknade till liv igen. Ha! Ljuvliga närvaro av tanken och känslan, befriad från stoppets slöjor. Kanske behövde det bara konstateras. Kännas igen – det där ingentinget. Det nya året breder ut sig och visar med all önskvärd tydlighet genom sina toppanalogier resande och utveckling vad som står för dörren. Eller dörr och dörr, förresten. Ljuvligt!

Den vill inte släppa taget och den har funnits där långt längre än den borde enligt all form av erfarenhet. Fenomenet väckte nyfikenheten till den grad att ett försök till skärskådande genom draperiet just ägde rum. Det första jag ser efter at ha fått tyst på sinnena är mig själv. Jag vaknar segt och långsamt på vad som med viss oskärpa förefaller vara en strand. Huvudet är oändligt tungt och jag mäktar för allt i världen inte lyfta det från sitt underlag mer än någon centimeter. Ganska snart inser jag att stranden inte heller finns utan att allt ”faller”. Alla saker, alla föremål och företeelser faller. En och en – separerade från varandra och sina sammanhang faller alla tankeformer genom ett mörkt tomrum, ehuru belysta genom åskådarens närvaro. Vari består fallet? Så snart tanken var formad upphörde det. Det finns ingen rörelse här, alla entiteter existerar för sig själva och det ser ganska märkligt ut trots att det i någon mening är det naturliga tillståndet. En röd hushållsmaskin a...