Utanför

Jag har på något sätt korsat gränsen nu. Insett att jag inte bara stoppat ena foten i gruset utanför rutan utan faktiskt förflyttat min tyngdpunkt utanför den. Rutan är i upplösningstillstånd. Den kritvita linjen i gruset som varit en knivskarp och oöverträdbar gräns för intellekt och sinnen är snart söndertrampad och kan knappt ses som mer än en ljusare åder bland stenarna. Mitt inne där – i rutans absoluta centrum – står en krympande skara jämmerliga kvarvarande skeptiker och skriker ut sin rädsla. Deras klagolåt drunknar i sorlet av de fritt vandrande som nu har mycket att prata om efter att inte ha dryftat några frågor av väsentlighet på väldigt länge.