Normaltillståndet

Veckans LCHF-föredrag väckte ett antal tankar. Jag har egentligen aldrig satt mig in i varför maten jag äter gjort mig så väl utan på något sätt relativt tanklöst accepterat att den gör det och fortsatt att njuta av effekten. Jag är inte ensam, visar det sig. Det förefaller vara många som provar, erfar och fortsätter. Kanske långt fler än de som sätter sig in i varför det fungerar. Kanske är det till och med så att de som inte ännu börjat intresserar sig mer för varför det fungerar än de som gått igång och knaprar fett.

Det är ju i och för sig inte så konstigt. Den som står i begrepp att göra en förändring tänker framåt och analyserar vad som ska bli. Tänker igenom det, så att säga. Och skapar därmed den upplevelse man vill ha för att snart därefter kliva in och bli en del av den.

Intresset för LCHF är enormt och snöbollseffekten påtaglig. Jag såg det som ett första steg (se skattkarta från förra året) till ett bredare uppvaknande. Att den som ifrågasatte det man lärt sig om mat och gick utanför den fastlagda ramen belönades på alla de sätt LCHF:are beskriver. Efter denna belöning faller det sig ofta naturligt att ta ifrågasättandet vidare till andra arenor. Att tänka själv.

Så när man talar om och med LCHF:are blir det ganska kraftfulla saker som kommer i rörelse. Jag menar – det finns ju långt mycket mer än mat att utmana med oförväget eget tänkande. Medicin och sjukvård, ekonomi och finans, utbildningssystem och arbetsliv, religion och livsåskådning, klimat och människoförakt, självbild och skuld, media och krig – listan är lika ändlös som samhällets krumbukter för att hålla oss från att tänka själva.

Kanske är det på grund av detta som stämningen bland LCHF:are är så god. Man mår bättre och man gör det eftersom man vågat kliva över staketet. Man har gjort sig själv fri från kognitiva bojor och börjar inse att man är en suverän, ostoppbar varelse med all rätt i världen att leva här – på det sätt man önskar – och att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Allra minst sig själv och varandra.

Det blir nästan lite sektlikt ibland och för en utomstående kan det nog kännas rejält alienerande att se de där gräddslurkarna sitta och prata om hur det var på den gamla onda tiden när de käkade potatis och godis. Självgoda jävlar som ondgör sig över ens passioner i livet och dunkar en lite fånigt i ryggen och frågar ”när börjar du, då”? Får åskådaren att sluta sig ytterligare i sin åsikt eftersom 99 av 100 människor egentligen inte vill att någon ska tala om för dem vad de ska göra. Av den paradoxala anledningen att man är fullt upptagen att utföra vad andra (med hela handen) talat om för sig att man ska ägna sig åt hela vägen via traditioner, skola, arbetsliv och social kontroll.

”Frukta Gud, lilla oviktiga människa! Du har inget att bidra med – dina tankar är syndfulla och fel! Du kommer att hamna i helvetet!”

”Arbeta! Gör rätt för dig! Var en kugge i samhällets maskineri, var inte andra till last. Arbeta. Mera!”

”Träna, slappa jävla fetknopp! Klart som fan du ser ut som en säck potatis om du aldrig rör på fläsket. Kom igen!”

”Lilla skamfulla människa – andas du? Spyr du ut koldioxid över världen? Är det du, din lilla skamfläck, som gör att vi får översvämningar och kriser i kaskader? Bäst för dig att du tar dig i akt och hoppar in i ledet innan du offras på det altare de och dina syndfulla anfäder konstruerat.”

Sådär kan det låta. Klart som fan det blir annorlunda när man upptäcker att det inte är riktigt sådär utan att man själv – genom sitt sätt att se på saker och genom sitt eget tänkande – egentligen bestämmer helt själv.

Det är lätt att hamna där när man inser att en förändring av maten utanför de inlärda ramarna gav ymnig belöning och det var också därför jag valde att ”lansera” tanken med Social avkastning just för den skara som haft modet att smaka på LCHF-tanken. Bland dessa finns troligen ett öppnare sinne än hos befolkningen som helhet vilket i sin tur ökar sannolikheten för verkligt intressanta idéer.


Det tillstånd det jag äter försätter mig i nu för tiden kan egentligen inte beskrivas som sådant. Det känns som om det är det tillstånd jag är menad att befinna mig i. Normaltillståndet. Frånvaron av krämpor och symptom upplevs inte alls som något magiskt utan snarare ett vagt minne från en tid som blir alltmer diffus för varje dag som går.

Att vara sjuk, krasslig, kraftnedsatt och knapra mediciner, spreja sig i näsan och knalla till doktorn då och nu är inte ett normaltillstånd. Det är ett felaktigt tillstånd som många människor i ett kort ögonblick av historia befinner sig i men det är något som snart är förbi och vi kommer raskt att ha glömt alltihopa.

Förändringen är en återgång till vår avsedda och rätta natur. Den är – på grund av sakers tillstånd – ganska stor, men den är naturlig vilket leder till att den kan ske utan någon direkt dramatik. Det handlar om att våga släppa taget om det som inte fungerar. Att släppa den falska tryggheten och lita på den egna känslan, tanken och pulsen.

Och nu är vi där. Precis just där. Läckert!

Vad jag egentligen ville säga var att det inte är LCHF-maten eller liknande som är något fenomen eller någon ny inriktning (den nyfikne kan vilja läsa boken ”Skymningssång över kalahari” har jag förstått). Det är vad vi stoppat i oss innan och hur det fått oss att må som är avsteget från vårt naturliga leverne. Därför har jag lust att benämna de bägge företeelserna på så sätt som bättre återspeglar deras inbördes förhållande, typ – ickemat och människoföda.

Vad gäller t.ex. pengarna är det ju lättare med namnen. Vi har alltid haft ekonomi (ätit fett och proteiner). Så fick vi finanserna (bröd och likande) och sabbade med tiden vår syn på vad som är ekonomiskt (mat) genom att rubba balansen.

Klurar på saken en stund.