Mönstersyn
Det här med mönstren. Mönstersyn. Den personliga upplevelsen. Intelligens. Det sägs att intelligens är förmågan att se mönster och det sägs att människan är den mest intelligenta av varelserna som lever här på jorden. Vare sig något av de påståendena stämmer eller inte så är det en väldigt intressant tankemodell. Upptäckandet och igenkännandet av mönstren.
Låt oss säga att de saker – de former och entiteter – som rör sig omkring varandra efter gravitationens princip för oss här genom sin samverkan skapar den upplevelse vi kallar livet. Var och en har ju sitt eget liv – sin egen punkt att blicka ut ifrån. Punkten är i förflyttning genom livet och därmed förändras vad vi ser, fastän det huvudsakligen är samma saker vi ger liv åt genom att titta på dem.
Kanske är pulserna i tiden – hjärtslagen – ett stroboskop som lyser upp livet i ett specifikt ögonblick och får mig som åskådare att erhålla ett visst intryck. Kanske är det därför världen ser så olika ut beroende på vem som tittar på den. Kanske är det så jag skapar min tillvaro. Och kanske är det också därför livet tillsammans med den som har en vibration som ligger mycket nära min egen blir så vanvettigt ljuvligt. Kärlekens resonans, överensstämmelse och symmetri.
Och kanske är stjärnorna där de är – just när de är det – som en reflektion av den kropp vi befinner oss på tillsammans. Kanske speglar stjärnhimlen jordens eller rentav solens puls – intryck som kommer till oss som är en del av dess medvetande i belysningen av det stroboskop vi färdas på och därigenom är en villkorslöst bunden del av.
För ett par år sedan klurade jag på om människan skulle släppa greppet att leta efter "problemet" i sin felsökning och istället börja söka sammansatta orsaker till de verkningar man upplevde – se "Människans fortsatta utveckling". Men med insikter kring att saker egentligen aldrig är "fel" utan att det om det upplevs som felaktigt snarare handlar om en föreslagen kurskorrigering från själva meningen, framhävt i den stroboskopiska belysningens infinner sig också tankar kring vad problemlösning och därmed intelligens är för något.
Kanske handlar det snarare om att se tecknen. Läsa dem. Att tyda det universella språket. Ska klura lite på det.
Låt oss säga att de saker – de former och entiteter – som rör sig omkring varandra efter gravitationens princip för oss här genom sin samverkan skapar den upplevelse vi kallar livet. Var och en har ju sitt eget liv – sin egen punkt att blicka ut ifrån. Punkten är i förflyttning genom livet och därmed förändras vad vi ser, fastän det huvudsakligen är samma saker vi ger liv åt genom att titta på dem.
Kanske är pulserna i tiden – hjärtslagen – ett stroboskop som lyser upp livet i ett specifikt ögonblick och får mig som åskådare att erhålla ett visst intryck. Kanske är det därför världen ser så olika ut beroende på vem som tittar på den. Kanske är det så jag skapar min tillvaro. Och kanske är det också därför livet tillsammans med den som har en vibration som ligger mycket nära min egen blir så vanvettigt ljuvligt. Kärlekens resonans, överensstämmelse och symmetri.
Och kanske är stjärnorna där de är – just när de är det – som en reflektion av den kropp vi befinner oss på tillsammans. Kanske speglar stjärnhimlen jordens eller rentav solens puls – intryck som kommer till oss som är en del av dess medvetande i belysningen av det stroboskop vi färdas på och därigenom är en villkorslöst bunden del av.
För ett par år sedan klurade jag på om människan skulle släppa greppet att leta efter "problemet" i sin felsökning och istället börja söka sammansatta orsaker till de verkningar man upplevde – se "Människans fortsatta utveckling". Men med insikter kring att saker egentligen aldrig är "fel" utan att det om det upplevs som felaktigt snarare handlar om en föreslagen kurskorrigering från själva meningen, framhävt i den stroboskopiska belysningens infinner sig också tankar kring vad problemlösning och därmed intelligens är för något.
Kanske handlar det snarare om att se tecknen. Läsa dem. Att tyda det universella språket. Ska klura lite på det.
Även tankarna växer i mönster och mönster är som sagt upprepningar annars är de inga mönster. Jag inbillar mig att ingen ting håller ihop utan mönster så därför är alla tankar och materia en del av mönstret och allt för ovanliga tankar får inte plats och därför är de ovanliga men finns i mönstret ändå ungefär, men mönstret skulle kunna ändra sig och då är det ju något nytt på gång vilket vi skulle ha svårt att se om det händer föränn det hänt och vi formar oss för att ta del av tanken vi skapar den inte enligt mig. Helt enkelt jag tänker i ord men jag har inte skapat dem så hur kan jag tro då att jag skapat något annat en bara flytta min känsla till vad jag liker
SvaraRadera? Eller inte gillar då, alltså flyttar känslan från i bästa fall.
Kanske är livet begränsat i den meningen - att man skapar genom att tända/släcka. Att livet är en ljuskägla i ett eventuellt oändligt universum där allt som är möjligt finns att belysa och att vi med tanken styr belysningen, med viss fördröjning i tid. Just det sistnämnda upplever jag ytterst variabelt. Förefaller som om korrelationen andning/puls påverkar hastigheten i förflyttandet av ljuset. "Skapare av ljus". Ljusbärare, ljuskrigare, illuminati, lucifer - spelet kanske heter något sådant egentligen. Från insidan av den förpackning spelet ligger i är det svårt att läsa vad det står.
SvaraRaderaYtterligare tanke kring stroboskopet - frekvens. Ändrar man frekvens så ser man (naturligtvis) andra mönster. Alltså - om jag drar ner frekvensen ser jag de ondskefulla, hemska sakerna i samma formationer som jag annars hade varit glad åt. Ökar jag frekvensen ser jag ju i någon mening också mer eftersom jag ju med ökad frekvens tittar oftare. Alltså - ju fler observationer av formationerna desto positivare ser det ut och desto gladare blir jag.
Vid låg frekvens blir jag sjuk och såsmåningom blir frekvensen noll - flatline. Kört. Vid högre frekvens blir det varmare, skratten blandar sig i och jag ser fler färger. Kanske går det att se på så hög frekvens att jag ser igenom tiden. Jag skulle faktiskt tro det.
Men rent allmänt känns det ju ganska smickrande att ju mer jag ser av det jag tittar på, desto gladare blir jag.