Sjunga med, rymdfärder och markera farled
Reflexen att inte sjunga med håller på att lösas upp. Visst har jag väl drabbats av det tidigare någon gång. Senast det begav sig tittade en svart rufsig hund upp i backspegeln och undrade vad det var för erbarmligt läte som hade väckt henne. Av hänsyn till henne, min omgivning och sannolikt främst min egen självbild har jag inte ägnat mig åt medsång i någon större utsträckning. Tills nu då.
För nu har jag tydligen fällt ner pungen och landat.
Man säger så. Faktiskt.
Och då blir lag lite sugen på att gapa med, tydligen. Var varnade, således. Det är så läckert att se vad som händer och bubblar. Via kontroll- och övervakningsorganet Facebook har jag idag fått se någon kliva utanför ramen och få den där äkta värmen samt fått följa någon som genomför sitt livs drömresa. Folk jag druckit kaffe med. Folk som liksom beslutat sig att ta klivet och lita på att universum är deras kompis, deras alldeles eget att härja runt med.
Den Lille hade drömt bra i natt, precis som sin kompis. Han hade drömt att han tillsammans med två kumpaner byggde en rymdraket och tog en sväng till månen, vidare ut i rymden "och fikade" för att dimpa ner på sina kompisars bakgård, gissningsvis lagom till middagen. Han var eld och lågor över sin dröm och berättade i imponerande detalj hur det universum han fått lära sig om i skolan var beskaffat och vad som skulle kunna krävas av raketvetenskapen för att kunna nå dess ytterst kända kant – Plutos omloppsbana. Och kanske viktigast av allt - han hade fått förstå både via skolan och via hans dröm - att det inte fanns några rymdmonster. Det var nog förutsättningen för entutiasmen. (För den som inte sett på Cartoon Network - barnkanal - så handlar det så gott som programmering kring just rymdmonster).
Jag kom på mig själv med att stoppa in fragment att bygga upp ytterligare drömmar kring. Jag berättade historien om Jules Verne som skrev böcker om fantastiska saker långt innan de dök upp hos oss här i verkligheten. Jag hade sånär berättat att hans Mamma varit verklig i drömmarna för mig i många, många år innan jag träffade henne. Det var snudd på att jag sa det – att drömmar är verklighet fast vid en annan punkt i tiden, men jag lyckades med viss ansträngning låta bli. Den biten måste man upptäcka själv, tror jag. Annars kan man interiktigttro på det och då är det ju en meningslös kunskap som riskerar att leda till prestationsångest.
Jag såg farsan skutta fram där igen. Hur de saker jag sa till Casper var reflektioner av vad jag fick höra av min farsa som liten. Hur det gått till när den där ibland helt vanvettiga optimismen grundlagts tillsammans med något som skulle kunna kallas självförtroende men som nog egentligen är ett förebyggande av förtroendet till omöjligheter.
Casper skulle i alla händelser bli vetenskapsman innan han började med sina planer. Vi pratade lite om hur man blev vetenskapsman och hur viktigt det är att inte glömma bort drömmarna den dagen man har vetenskapsmannaskapet på visitkortet. Jag berättade att jag känt många som gått i skolan för att bli vetenskapsmän och som kommit ut ur skolan med en massa kunskap men som vid det laget glömt alla sina drömmar och därför inte kunde bygga någon rymdraket.
Och så drog jag mig till minnes vad det var jag sa till två av de tre unga herrarna som påpekade att just den av dem som bor i det här huset inte ville leka samma lek som de. Deras problem var egentligen inte just den saken utan de pekade på något slags oskriven regel att det var den man var hemma hos som bestämde vad de andra skulle få leka. Innan jag hann bita mig i tungan hade jag talat om att "gör vad ni vill – man kan inte äga varandras kompisar".
Komplext för en nioåring, det erkännes. Men samtidigt – jag kan hitta saker jag hört min farsa säga mig för tjugo – trettio år sedan idag och ha nytta av dem. Ibland för första gången. Ibland för att jag först förstod vad han menade nu. Det är precis som med drömmar. Ledtrådarna på livets stig är tidlösa och efter att ha sökt dem, funnit några och upptäckt tjusningen i att finna istället för att söka så börjar det gå upp ett ljus kring ytterligare en nivå; att få placera ut dem. Att stoppa in de där gåtorna, tankarna och funderingarna som tar bort hindren, löser upp omöjligheterna och gör det möjligt att följa drömmarna.
Det är meningsfullhet, det. (Och programmering, för den delen).
Jag vet interiktigtvad det är som håller på att hända med mig, men allt kan inte låta bli att kännas enträget och skitjävla underbart. Jag överdriver inte om jag säger att vartenda andetag känns som en njutningsfull, stillsam orgasm. Imorgon åker vetenskapsmannen till sydligare breddgrader och stillheten breder på sitt sätt ut sig innanför tinningarna. Rytmen kan höras. Pulsen. Blodet som forsar fram i ådrorna och kittlar kroppen till liv med det syre det bär med sig. Klart som fan det är svårt att sjunga med i livet.
För nu har jag tydligen fällt ner pungen och landat.
Man säger så. Faktiskt.
Och då blir lag lite sugen på att gapa med, tydligen. Var varnade, således. Det är så läckert att se vad som händer och bubblar. Via kontroll- och övervakningsorganet Facebook har jag idag fått se någon kliva utanför ramen och få den där äkta värmen samt fått följa någon som genomför sitt livs drömresa. Folk jag druckit kaffe med. Folk som liksom beslutat sig att ta klivet och lita på att universum är deras kompis, deras alldeles eget att härja runt med.
Den Lille hade drömt bra i natt, precis som sin kompis. Han hade drömt att han tillsammans med två kumpaner byggde en rymdraket och tog en sväng till månen, vidare ut i rymden "och fikade" för att dimpa ner på sina kompisars bakgård, gissningsvis lagom till middagen. Han var eld och lågor över sin dröm och berättade i imponerande detalj hur det universum han fått lära sig om i skolan var beskaffat och vad som skulle kunna krävas av raketvetenskapen för att kunna nå dess ytterst kända kant – Plutos omloppsbana. Och kanske viktigast av allt - han hade fått förstå både via skolan och via hans dröm - att det inte fanns några rymdmonster. Det var nog förutsättningen för entutiasmen. (För den som inte sett på Cartoon Network - barnkanal - så handlar det så gott som programmering kring just rymdmonster).
Jag kom på mig själv med att stoppa in fragment att bygga upp ytterligare drömmar kring. Jag berättade historien om Jules Verne som skrev böcker om fantastiska saker långt innan de dök upp hos oss här i verkligheten. Jag hade sånär berättat att hans Mamma varit verklig i drömmarna för mig i många, många år innan jag träffade henne. Det var snudd på att jag sa det – att drömmar är verklighet fast vid en annan punkt i tiden, men jag lyckades med viss ansträngning låta bli. Den biten måste man upptäcka själv, tror jag. Annars kan man interiktigttro på det och då är det ju en meningslös kunskap som riskerar att leda till prestationsångest.
Jag såg farsan skutta fram där igen. Hur de saker jag sa till Casper var reflektioner av vad jag fick höra av min farsa som liten. Hur det gått till när den där ibland helt vanvettiga optimismen grundlagts tillsammans med något som skulle kunna kallas självförtroende men som nog egentligen är ett förebyggande av förtroendet till omöjligheter.
Casper skulle i alla händelser bli vetenskapsman innan han började med sina planer. Vi pratade lite om hur man blev vetenskapsman och hur viktigt det är att inte glömma bort drömmarna den dagen man har vetenskapsmannaskapet på visitkortet. Jag berättade att jag känt många som gått i skolan för att bli vetenskapsmän och som kommit ut ur skolan med en massa kunskap men som vid det laget glömt alla sina drömmar och därför inte kunde bygga någon rymdraket.
Och så drog jag mig till minnes vad det var jag sa till två av de tre unga herrarna som påpekade att just den av dem som bor i det här huset inte ville leka samma lek som de. Deras problem var egentligen inte just den saken utan de pekade på något slags oskriven regel att det var den man var hemma hos som bestämde vad de andra skulle få leka. Innan jag hann bita mig i tungan hade jag talat om att "gör vad ni vill – man kan inte äga varandras kompisar".
Komplext för en nioåring, det erkännes. Men samtidigt – jag kan hitta saker jag hört min farsa säga mig för tjugo – trettio år sedan idag och ha nytta av dem. Ibland för första gången. Ibland för att jag först förstod vad han menade nu. Det är precis som med drömmar. Ledtrådarna på livets stig är tidlösa och efter att ha sökt dem, funnit några och upptäckt tjusningen i att finna istället för att söka så börjar det gå upp ett ljus kring ytterligare en nivå; att få placera ut dem. Att stoppa in de där gåtorna, tankarna och funderingarna som tar bort hindren, löser upp omöjligheterna och gör det möjligt att följa drömmarna.
Det är meningsfullhet, det. (Och programmering, för den delen).
Jag vet interiktigtvad det är som håller på att hända med mig, men allt kan inte låta bli att kännas enträget och skitjävla underbart. Jag överdriver inte om jag säger att vartenda andetag känns som en njutningsfull, stillsam orgasm. Imorgon åker vetenskapsmannen till sydligare breddgrader och stillheten breder på sitt sätt ut sig innanför tinningarna. Rytmen kan höras. Pulsen. Blodet som forsar fram i ådrorna och kittlar kroppen till liv med det syre det bär med sig. Klart som fan det är svårt att sjunga med i livet.
Kommentarer
Skicka en kommentar