Här och nu

Här i medelhavet är det varmt och skönt. Trots att Saurons flygande ödlor har sin bas en liten bit bort och därifrån rovlystet patrullerar norra Afrika så att ingen får för sig att införa medborgarlön eller bryta sig loss från dollardominansen och trots att de som bor här finansiellt våldtas i bästa kafkaanda så finns här en känsla. Något reser sig ur det egeiska havet och rätt som det är sitter pålen där i ögat på de människoätande enögda varelserna. Historiens cykliska natur är aldrig mer tydlig än här.

Jag reflekterar över det jag har som yrke. Iakttar mailen med lite kisande ögon fastän jag bestämt mig för att låta bli. Genom att dra in flera tänkande sinnen har inte enbart hastigheten ökats utan också förvirringen. Det är säkert helt i sin ordning. För i och med det finns det också fler möjligheter än tidigare nu. Egentligen ville jag bara "abdikera". Jag ville kliva ner från den tron jag med mitt skapande byggt åt mitt ego att sitta på. Kliva ut ur hela spelet och in i skogens syrerika omfamning.

Det har blivit lättare och lättare att se, men jag kan inte skönja vad det är jag ska göra med de här sakerna. Hur jag ska hantera det. Och jag kan inte se det eftersom jag helt enkelt inte vet vad jag vill med det. Om jag inte har en vilja kan jag inte heller på ett bra sätt tänka fram den verklighet jag vill ha, logiskt nog. Då är jag förpassad till ett här och nu.

Och i det här och nu där jag befinner mig ger livet alltid mig exakt vad jag behöver. Så om jag stannar här – och nu – kommer allt att ordna sig. Förtröstan är allt som behövs, således. Trevligt.