Min vilja

Nu har jag vaknat med den där känslan i tre dagar. En känsla av att vara tillfreds. Dagen blir en inspirerande puls att fortsätta där – inne i det medvetande som är jag. Så snart jag tänker tanken "jag är mig själv nu" så förvandlas jag till "en som är sig själv", alltså något annat än mitt eget medvetande. Och det händer ju ganska ofta. Om jag då anstränger mig för att komma tillbaka försvinner jag ännu längre bort från mitt medvetande. Eller – försvinner gör jag ju inte – snarare så fyller jag det med tankar och vilja. Bättre då att låta det vara vad det är. Om det går. Annars är det ju som det är i alla fall. Und so weiter.

Här vill jag vara idag, passande nog.
Tittar på hästen. Känner hans kropp, känslor och kärlek. Så skuttar tanken in och tänker sig saker jag skulle kunna göra med hästen och vips är jag där igen – sedd av medvetandet som något utanför detsamma, ego-bilden. Väldigt fascinerande. Jag leker med tanken att skriva inifrån medvetandet istället för att beskriva detsamma. Än är jag inte där. Men det finns lockande impulser.

Provar att uttrycka min vilja som ett steg på vägen. Vad jag vill. Jag vill skapa, älska och leva, jag. Då är det kanske inte så konstigt att det jag stirrar på, alla de reflektioner av den jag försöker vara, ger sig av och/eller förändras. Puls.