Nils Erik Wallman

Att vara geni är inte något slags upphöjd tillvaro där man i något slags upphöjt läge svävar i sitt allvetande och ser ner på alla stackare som inte vet och inte anar. Det är faktiskt mestadels precis tvärt om. Att vara geni innebär att man vet en jävla massa – rent instinktivt. Men att man vet det gör ju inte att man kan förklara det. Därför blir de flesta genier vad man brukar kalla knäppa i huvudet. Man vet och förstår så mycket men man kan inte förklara ett endaste dugg av det och skulle man mot bättre vetande försöka så är sannolikheten rätt stor att omvärlden skrattar käken i led och till slut låser in den uppenbart förståndshandikappade människa som ifrågasätter den gällande världsbilden. Jorden är ju som alla vet platt. Nu kan det här låta lite krasst och någon kanske frågar hur det kan komma sig att jag vet det här. Jo, det är ju nämligen så att jag är ett geni (jo, det var ännu svårare att faktiskt skriva det än det måste ha varit för dig att läsa det – kulturella spärrar ink...

Det har varit några insiktsfulla resor. En i veckan för att vara exakt – ackompanjerat av en emotionell och mental bergochdalbana där jag varit antingen outhärdligt entusiastisk eller ohejdbart nere. Visst, det finns säkert en diagnos med ett antal bokstäver för det där. ERIK, skulle jag tro att det kallas på fackspråk. Och nu har det faktiskt gått en hel vecka då jag snarare varit stabil. Min fru har en stor del av tiden burit mig med sin kärlek då huvudet kokat över och sinnet kippat efter andan och febrilt sökte efter nödstoppen. Att kräva av tillvaron att den ska upphöra så att nollpunkten kan öppna sig inte bara här och nu utan även då jag befunnit mig en bra bit bort från mig själv är att kräva en av de egentligen väldigt få saker som faktiskt är omöjligt i den här upplevelsen. Jag förstår att jag inte är som alla andra. Och att det är helt OK. Och att det finns fler som mig, men kanske inte sådär jättemånga. Jag känner en ängel – min fru. Det är den enda ängel jag träffat och de...

Alltför länge har jag gått och tyckt att saker och ting ska bli alldeles av sig själva.  Det har varit rätt naivt. Taskigt rentav. Nu blir det andra bullar, som vi LCHF:are i princip aldrig säger.  Nu blir det andra ostar. 

Min kropp är bryggan mellan upplevelsen och medvetandet. Om den inte mår bra så syns det för de som delar upplevelsen. Och om den inte stämmer överens med medvetandet så blir upplevelsen förvriden.  Det är medvetandet som är det egentliga jaget och känslan i upplevelsen formas av överensstämmelsen mellan medvetandet och upplevelsen. Verkligheten är mycket mindre egentlig än upplevelsen och än mer abstrakt än medvetandet, men upplevelsen är sådan att det upplevs i omvänd ordning.  Den som är jag, mitt medvetande, accepterar egentligen inte tiden. Jag är momentan i mitt skapande och kommer nog aldrig att komma överens med trögheten, men jag inser varför jag är här. Eftersom det är ditåt det lutar och någon ska ju vara först också. Att vara först, det är något slags ledarskap, det också. Ordet guide finns inkodat i min historia på ett förtjänstfullt sätt. Men det är inte så jag känner det. Kanske gör jag det med tiden. När jag eventuellt accepterat dess förekomst. Vilket sannolik...

Hade väldigt mycket att skriva. Andades. Allt nollställt. Livet magiskt igen. Inget att skriva.