Tänkardag
Det har varit några insiktsfulla resor. En i veckan för att vara exakt – ackompanjerat av en emotionell och mental bergochdalbana där jag varit antingen outhärdligt entusiastisk eller ohejdbart nere. Visst, det finns säkert en diagnos med ett antal bokstäver för det där. ERIK, skulle jag tro att det kallas på fackspråk. Och nu har det faktiskt gått en hel vecka då jag snarare varit stabil.
Min fru har en stor del av tiden burit mig med sin kärlek då huvudet kokat över och sinnet kippat efter andan och febrilt sökte efter nödstoppen. Att kräva av tillvaron att den ska upphöra så att nollpunkten kan öppna sig inte bara här och nu utan även då jag befunnit mig en bra bit bort från mig själv är att kräva en av de egentligen väldigt få saker som faktiskt är omöjligt i den här upplevelsen.
Jag förstår att jag inte är som alla andra. Och att det är helt OK. Och att det finns fler som mig, men kanske inte sådär jättemånga. Jag känner en ängel – min fru. Det är den enda ängel jag träffat och den enda jag någonsin drömt om. Så finns det några älvor. Och så finns det sådana där som jag. Kan räkna till tre inklusive mig själv. Fyra om man får räkna med sådana som är döda. Säkerligen finns det många fler. Kanske 144. Fler än så skulle nog vara katastrofalt.
Aspekt
Impulsen att göra något med hästen sammanföll med en tänkardag (jo, jag tillåter mig att tänka nu) och det blev lärorikt. Sådant som kanske är helt självklart för andra är det inte för mig. När jag går framför hästen kan han tydligt se vad jag vill och önskar. Då är det inga bekymmer för honom att vara världens lydigaste kompis. Jag känner verkligen hans vilja att vara med.
Framtänkt parkering
Men när jag skuttar upp på honom utan några vettiga "snören" och ber honom dela min vilja väljer han efter en stunds uppriktigt funderande att äta gräs istället. Visst, tanken hade förespeglat mig så det var ju inte bara hans egen önskan, men det är det där med att få andra att se de bilder och händelser jag har i sinnet som är utmaningen.
Jag kan ju inte tvinga dem på andra utan har att acceptera att de är där de är och att jag är där jag är. Visst kan jag påverka genom att till exempel peka på min smutsiga bil varje vecka, eller på andra sätt väcka tankar som kan starta processer som… och så vidare. Men jag kan också ta det från den punkt där jag är och framåt - jag är ju inte stillastående jag heller. För när de jag väntar på kommit i kapp mig är jag ju troligen inte längre där längre.
Tankesätt
Tål att tänka på – en tänkardag som denna.
Min fru har en stor del av tiden burit mig med sin kärlek då huvudet kokat över och sinnet kippat efter andan och febrilt sökte efter nödstoppen. Att kräva av tillvaron att den ska upphöra så att nollpunkten kan öppna sig inte bara här och nu utan även då jag befunnit mig en bra bit bort från mig själv är att kräva en av de egentligen väldigt få saker som faktiskt är omöjligt i den här upplevelsen.
Jag förstår att jag inte är som alla andra. Och att det är helt OK. Och att det finns fler som mig, men kanske inte sådär jättemånga. Jag känner en ängel – min fru. Det är den enda ängel jag träffat och den enda jag någonsin drömt om. Så finns det några älvor. Och så finns det sådana där som jag. Kan räkna till tre inklusive mig själv. Fyra om man får räkna med sådana som är döda. Säkerligen finns det många fler. Kanske 144. Fler än så skulle nog vara katastrofalt.
Impulsen att göra något med hästen sammanföll med en tänkardag (jo, jag tillåter mig att tänka nu) och det blev lärorikt. Sådant som kanske är helt självklart för andra är det inte för mig. När jag går framför hästen kan han tydligt se vad jag vill och önskar. Då är det inga bekymmer för honom att vara världens lydigaste kompis. Jag känner verkligen hans vilja att vara med.
Men när jag skuttar upp på honom utan några vettiga "snören" och ber honom dela min vilja väljer han efter en stunds uppriktigt funderande att äta gräs istället. Visst, tanken hade förespeglat mig så det var ju inte bara hans egen önskan, men det är det där med att få andra att se de bilder och händelser jag har i sinnet som är utmaningen.
Jag kan ju inte tvinga dem på andra utan har att acceptera att de är där de är och att jag är där jag är. Visst kan jag påverka genom att till exempel peka på min smutsiga bil varje vecka, eller på andra sätt väcka tankar som kan starta processer som… och så vidare. Men jag kan också ta det från den punkt där jag är och framåt - jag är ju inte stillastående jag heller. För när de jag väntar på kommit i kapp mig är jag ju troligen inte längre där längre.
Tål att tänka på – en tänkardag som denna.
Kommentarer
Skicka en kommentar