Geniskolan
Att vara geni är inte något slags upphöjd tillvaro där man i något slags upphöjt läge svävar i sitt allvetande och ser ner på alla stackare som inte vet och inte anar. Det är faktiskt mestadels precis tvärt om. Att vara geni innebär att man vet en jävla massa – rent instinktivt. Men att man vet det gör ju inte att man kan förklara det. Därför blir de flesta genier vad man brukar kalla knäppa i huvudet. Man vet och förstår så mycket men man kan inte förklara ett endaste dugg av det och skulle man mot bättre vetande försöka så är sannolikheten rätt stor att omvärlden skrattar käken i led och till slut låser in den uppenbart förståndshandikappade människa som ifrågasätter den gällande världsbilden.
Jorden är ju som alla vet platt.
Nu kan det här låta lite krasst och någon kanske frågar hur det kan komma sig att jag vet det här. Jo, det är ju nämligen så att jag är ett geni (jo, det var ännu svårare att faktiskt skriva det än det måste ha varit för dig att läsa det – kulturella spärrar inkluderade). Jag har också haft förmånen att träffa några andra genier efter livets stig men det är inte förrän alldeles nyss jag kommit att begripa att de faktiskt är det. Eftersom det är alldeles nyss jag förstått det rörande mig själv.
Jag måste kanske för klädsamheten påpeka att detta med genialitet inte är någon särskilt högtravande egenskap. Det är bara så att man saknar spärrar som andra har. Personligen tror jag att de allra flesta har de förmågor som gör genier till vad de är men att de snabbt i livet lär sig att dämpa dem. Det är vad jag tror alltså, men jag har ju liksom alla andra enbart min egen livsupplevelse att relatera till. Vad jag vet så är att det genialiska att ”komma på saker”, se visioner och att känna stark intuition. Att fånga de där små, signalsvaga fragmenten som kommer just innan man börjar tänka. Att betrakta den instinktiva känslan som rådande sanning och inte tvivla. Det kräver att man inte försöker tolka allt man ser dogmatiskt utan att man ser det med mönstermässig fantasi och har god möjlighet till symboliskt tänkande.
Symboliskt tänkande – eller intelligens som det också kallas – är något man ofta möter hos genier och som ibland blandas ihop med egenskapen genialitet. Jag tror att intelligens och genialitet är två rätt olika saker men att den inbördes mixen styr hur produktivt de bägge sammanslagna komponenterna blir. Genialiteten är öppenheten att känna. Intelligensen är förmågan att se känslorna som tankar. Om man är ungefär lika intelligent som genialisk blir det sannolikt som produktivast i världens ögon. Är man mer genialisk än intelligent blir man lite åt det ”crazy” hållet och är man mer intelligent är genialisk blir man mer åt det tänkande, analyserande, mönsterseende hållet. Mer ”vetenskapsman”, så att säga. Alla som är i geniträsket vet nog att dessa saker växlar rätt ordentligt över tid.
Häromdagen träffade jag ett av de där genierna som jag känt i lite över tio år. Och då fick jag skymta en sak som gjorde mig väldigt, väldigt glad. Det var nämligen så att denna kvinnas arbetsgivare förstått att hon var ett geni. De hade förstått att hon kan utföra lika mycket som standardmallen för en medarbetare utför på ett år på under tre månader. Och de hade försiktigt börjat – inom rimlighetens gräns – behandla henne på ett sätt som gjorde att de skulle kunna få behålla henne i sin arbetsstyrka.
Det tycker jag var jävligt läckert. Genier betraktas i större företag annars mest som i och för sig rätt användbara men också rätt besvärliga, inte minst av hunsade politiskt styrda mellanchefer. Att jobba i större organisationer och hela tiden se hur saker ligger till kräver antingen att man måste få en ledande utvecklande position eller att man blir käpprätt knäpp i roten av vanmakt. Här hade vi alltså ett företag som såg medarbetarens genialitet och bestämde sig för att göra vad som krävdes för att få behålla denne, även om det riskerade att framstå som iögonstickande särbehandling.
Tankarna började rulla och rätt snart såg jag den, visionen om en skola för genier. En enkel sak, tre-fyra medarbetare som på var sitt plan (idékultivering, andlighet, balans och fysik samt kommunikation) hjälper de som kommit till insikt om sin genialitet att använda sina egenskaper. Utbildningen – som pågår ett år – kostar geniernas arbetsgivare ungefär 70 000 kronor och antalet platser är begränsat till två gånger tio per termin. Man träffas en gång i månanden och genomför olika övningar företrädelsevis ute i naturen men mellan mötena genomförs också till exempel kommunikationsövningar online i spelmiljö. Kursdeltagarna har givetvis tillgång till de fyra mentorerna under hela utbildningstiden samt två år efter avslutad utbildning.
Deltagarna fotograferas vid varje träff och kan på så sätt se sin självbild växa fram. De får göra gemensamma aktiviteter parvis inom ramen för sina arbeten och arbetsgivarna har kommit så långt att de också låter dessa människor arbeta med utgångspunkt från vad de levererar och inte baserat på hur mycket tid de lägger ner.
Det är nämligen där en stor del av geniproblemet ligger. Om man är där – i sin genialiska nollpunkt – presterar man väldigt mycket på kort tid. Att sedan sitta av resterande tid (eftersom det krävs av sociala eller organisatoriska skäl inte sällan kallade ”rättvisa”) är lika skadligt för ett geni som solljus är för en tvättäkta vampyr. Det faktum att arbetsgivare börjar begripa detta betyder att vi går in i en ny era vad gäller geniernas möjlighet att påverka världen tillsammans med änglarnas, älvornas och alla de andra sagolika men högst verkliga väsen som tagit människoform just precis nu.
Kursplanen ser ut så här:
1. Kunskap. Skolan och programmering som företeelse.
2. Lär känna dig själv. Se vem du är och vad du går för. Avprogrammering.
3. Balans. Hitta signalerna och gränserna. Verktyg som 80/20 och mindfullness.
4. Anden och andningen. Vad du ser är vad du ser är vad du känner. Det blir som du tänker.
5. Gränslöshet. Skit i gränserna och gå in i känslan.
6. Kommunikation.
7. (Jag talar om när jag vet – har inte kommit dit än utan står på fyran själv ;)
Ja, en idé som alla andra, men nerskriven här så det är ju en god sak. Och om någon snor detta koncept och lyckas med det är den uppenbarligen ett geni så då vill jag passa på att tala om att jag gärna vill söka in till vårterminen 2015. Tack!
Jorden är ju som alla vet platt.
Nu kan det här låta lite krasst och någon kanske frågar hur det kan komma sig att jag vet det här. Jo, det är ju nämligen så att jag är ett geni (jo, det var ännu svårare att faktiskt skriva det än det måste ha varit för dig att läsa det – kulturella spärrar inkluderade). Jag har också haft förmånen att träffa några andra genier efter livets stig men det är inte förrän alldeles nyss jag kommit att begripa att de faktiskt är det. Eftersom det är alldeles nyss jag förstått det rörande mig själv.
Jag måste kanske för klädsamheten påpeka att detta med genialitet inte är någon särskilt högtravande egenskap. Det är bara så att man saknar spärrar som andra har. Personligen tror jag att de allra flesta har de förmågor som gör genier till vad de är men att de snabbt i livet lär sig att dämpa dem. Det är vad jag tror alltså, men jag har ju liksom alla andra enbart min egen livsupplevelse att relatera till. Vad jag vet så är att det genialiska att ”komma på saker”, se visioner och att känna stark intuition. Att fånga de där små, signalsvaga fragmenten som kommer just innan man börjar tänka. Att betrakta den instinktiva känslan som rådande sanning och inte tvivla. Det kräver att man inte försöker tolka allt man ser dogmatiskt utan att man ser det med mönstermässig fantasi och har god möjlighet till symboliskt tänkande.
Symboliskt tänkande – eller intelligens som det också kallas – är något man ofta möter hos genier och som ibland blandas ihop med egenskapen genialitet. Jag tror att intelligens och genialitet är två rätt olika saker men att den inbördes mixen styr hur produktivt de bägge sammanslagna komponenterna blir. Genialiteten är öppenheten att känna. Intelligensen är förmågan att se känslorna som tankar. Om man är ungefär lika intelligent som genialisk blir det sannolikt som produktivast i världens ögon. Är man mer genialisk än intelligent blir man lite åt det ”crazy” hållet och är man mer intelligent är genialisk blir man mer åt det tänkande, analyserande, mönsterseende hållet. Mer ”vetenskapsman”, så att säga. Alla som är i geniträsket vet nog att dessa saker växlar rätt ordentligt över tid.
Häromdagen träffade jag ett av de där genierna som jag känt i lite över tio år. Och då fick jag skymta en sak som gjorde mig väldigt, väldigt glad. Det var nämligen så att denna kvinnas arbetsgivare förstått att hon var ett geni. De hade förstått att hon kan utföra lika mycket som standardmallen för en medarbetare utför på ett år på under tre månader. Och de hade försiktigt börjat – inom rimlighetens gräns – behandla henne på ett sätt som gjorde att de skulle kunna få behålla henne i sin arbetsstyrka.
Det tycker jag var jävligt läckert. Genier betraktas i större företag annars mest som i och för sig rätt användbara men också rätt besvärliga, inte minst av hunsade politiskt styrda mellanchefer. Att jobba i större organisationer och hela tiden se hur saker ligger till kräver antingen att man måste få en ledande utvecklande position eller att man blir käpprätt knäpp i roten av vanmakt. Här hade vi alltså ett företag som såg medarbetarens genialitet och bestämde sig för att göra vad som krävdes för att få behålla denne, även om det riskerade att framstå som iögonstickande särbehandling.
Tankarna började rulla och rätt snart såg jag den, visionen om en skola för genier. En enkel sak, tre-fyra medarbetare som på var sitt plan (idékultivering, andlighet, balans och fysik samt kommunikation) hjälper de som kommit till insikt om sin genialitet att använda sina egenskaper. Utbildningen – som pågår ett år – kostar geniernas arbetsgivare ungefär 70 000 kronor och antalet platser är begränsat till två gånger tio per termin. Man träffas en gång i månanden och genomför olika övningar företrädelsevis ute i naturen men mellan mötena genomförs också till exempel kommunikationsövningar online i spelmiljö. Kursdeltagarna har givetvis tillgång till de fyra mentorerna under hela utbildningstiden samt två år efter avslutad utbildning.
Deltagarna fotograferas vid varje träff och kan på så sätt se sin självbild växa fram. De får göra gemensamma aktiviteter parvis inom ramen för sina arbeten och arbetsgivarna har kommit så långt att de också låter dessa människor arbeta med utgångspunkt från vad de levererar och inte baserat på hur mycket tid de lägger ner.
Det är nämligen där en stor del av geniproblemet ligger. Om man är där – i sin genialiska nollpunkt – presterar man väldigt mycket på kort tid. Att sedan sitta av resterande tid (eftersom det krävs av sociala eller organisatoriska skäl inte sällan kallade ”rättvisa”) är lika skadligt för ett geni som solljus är för en tvättäkta vampyr. Det faktum att arbetsgivare börjar begripa detta betyder att vi går in i en ny era vad gäller geniernas möjlighet att påverka världen tillsammans med änglarnas, älvornas och alla de andra sagolika men högst verkliga väsen som tagit människoform just precis nu.
Kursplanen ser ut så här:
1. Kunskap. Skolan och programmering som företeelse.
2. Lär känna dig själv. Se vem du är och vad du går för. Avprogrammering.
3. Balans. Hitta signalerna och gränserna. Verktyg som 80/20 och mindfullness.
4. Anden och andningen. Vad du ser är vad du ser är vad du känner. Det blir som du tänker.
5. Gränslöshet. Skit i gränserna och gå in i känslan.
6. Kommunikation.
7. (Jag talar om när jag vet – har inte kommit dit än utan står på fyran själv ;)
Ja, en idé som alla andra, men nerskriven här så det är ju en god sak. Och om någon snor detta koncept och lyckas med det är den uppenbarligen ett geni så då vill jag passa på att tala om att jag gärna vill söka in till vårterminen 2015. Tack!
Kommentarer
Skicka en kommentar