Färdig ofärdighet
Det finns några projekt som tagit väldigt lång tid för mig. Stallbyggandet, till exempel. Eller nu senast carporten. Eller varför inte nästa version av produkten SmartAss – mitt levebröd. När jag menar att det tar lång tid så menar jag just lång tid. Kalendertid alltså. För det är ju inte så att det tar en massa timmar. Det är något helt annat.
Det förefaller att ju längre kalendertid något får ta, desto färre timmar tar det att utföra. Vilket kanske inte är så konstigt för projekt som mer eller mindre ligger i träda existerar alltjämt och blir hela tiden lite mer genomtänkta utan att man gör något åt dem annat än just tänka lite. Det är ju säkert därför det går så väldigt fort när man väl tar itu med dem. De är alltså genomtänkta och klara.
Då menar jag verkligen klara. Färdiga och fullt existerande, men kanske inte nödvändigtvis just här och nu utan en bit fram i tiden. Men eftersom de är färdigtänkta så finns de ju ändå här och nu – som tankar. Och det är ju egentligen allt som behövs.
Nej. Det var inte sant alls, det.
Det behövs en sak till. Och den är för mig den absolut svåraste saken.
Det behövs tålamod. Mod att tåla. Att tåla väntan.
Att ta sig från den punkt i tiden då det är någotsånär färdigtänkt till den punkt i tiden då till exempel materien har hunnit återge tankemönstret. Att sitta där och fingra på det. Att bli otålig och försöka få det att bli klart på det sättet innan det var avsett att bli det – det har universum ett alldeles särskilt sätt att tackla. Man låter det gå sönder – och så skjuter man det framåt en liten bit till i tiden istället.
Så - håll i hatten för 2014 är det första året då tiden och jag ska jobba tillsammans. Sannolikt blir det ganska många fler år eftersom det nu får ta den tid det tar, men jag lovar inget. Kan gå fort också…
(Till det senaste byggprojektet som nu börjar närma sig fullbordan i form av en Carport hör att det inte alls började som en Carport. Nej – i en impuls av att bygga en ligghall för hästarna nere i hagen beställde jag virke och takplåt i februari förra året. Detta byggmaterial har legat relativt orörda tills i Oktober då jag insåg att den tilltänkta byggplatsen inte alls var lämplig och det också fanns en helt naturlig ligghall att bara inreda med halm. Så man kan säga att ligghallen mer eller mindre redan fanns där, det vara bara jag som inte förstod det. Hade jag då haft än mer bråttom hade jag först fått bygga fel ligghall, sedan riva den och inreda den nuvarande. Då hade jag sannolikt inte orkat bygga någon carport. Bra att det tar tid ibland, tydligen.)
Idag fick jag bilden om hur nästa SmartAss-version ska se ut. Det satt verkligen hårt åt men jag förstår också varför jag inte kunde se det förrän nu. Hade jag försökt för så lite som tre veckor sedan hade resultatet blivit helt fel. Tack, Universum för att du (eller var det jag) förhindrar mig att se det jag annars skulle kört sönder. Jag tycker det verkar som om jag faktiskt får se mera i takt med att tålamodet växer på sig. Allting är till exempel färgat nuförtiden. Trevligt!
Det förefaller att ju längre kalendertid något får ta, desto färre timmar tar det att utföra. Vilket kanske inte är så konstigt för projekt som mer eller mindre ligger i träda existerar alltjämt och blir hela tiden lite mer genomtänkta utan att man gör något åt dem annat än just tänka lite. Det är ju säkert därför det går så väldigt fort när man väl tar itu med dem. De är alltså genomtänkta och klara.
Då menar jag verkligen klara. Färdiga och fullt existerande, men kanske inte nödvändigtvis just här och nu utan en bit fram i tiden. Men eftersom de är färdigtänkta så finns de ju ändå här och nu – som tankar. Och det är ju egentligen allt som behövs.
Nej. Det var inte sant alls, det.
Det behövs en sak till. Och den är för mig den absolut svåraste saken.
Det behövs tålamod. Mod att tåla. Att tåla väntan.
Att ta sig från den punkt i tiden då det är någotsånär färdigtänkt till den punkt i tiden då till exempel materien har hunnit återge tankemönstret. Att sitta där och fingra på det. Att bli otålig och försöka få det att bli klart på det sättet innan det var avsett att bli det – det har universum ett alldeles särskilt sätt att tackla. Man låter det gå sönder – och så skjuter man det framåt en liten bit till i tiden istället.
Så - håll i hatten för 2014 är det första året då tiden och jag ska jobba tillsammans. Sannolikt blir det ganska många fler år eftersom det nu får ta den tid det tar, men jag lovar inget. Kan gå fort också…
(Till det senaste byggprojektet som nu börjar närma sig fullbordan i form av en Carport hör att det inte alls började som en Carport. Nej – i en impuls av att bygga en ligghall för hästarna nere i hagen beställde jag virke och takplåt i februari förra året. Detta byggmaterial har legat relativt orörda tills i Oktober då jag insåg att den tilltänkta byggplatsen inte alls var lämplig och det också fanns en helt naturlig ligghall att bara inreda med halm. Så man kan säga att ligghallen mer eller mindre redan fanns där, det vara bara jag som inte förstod det. Hade jag då haft än mer bråttom hade jag först fått bygga fel ligghall, sedan riva den och inreda den nuvarande. Då hade jag sannolikt inte orkat bygga någon carport. Bra att det tar tid ibland, tydligen.)
Idag fick jag bilden om hur nästa SmartAss-version ska se ut. Det satt verkligen hårt åt men jag förstår också varför jag inte kunde se det förrän nu. Hade jag försökt för så lite som tre veckor sedan hade resultatet blivit helt fel. Tack, Universum för att du (eller var det jag) förhindrar mig att se det jag annars skulle kört sönder. Jag tycker det verkar som om jag faktiskt får se mera i takt med att tålamodet växer på sig. Allting är till exempel färgat nuförtiden. Trevligt!
Kommentarer
Skicka en kommentar