Förmåga

Jag föddes med en okuvlig förmåga att se och känna saker. Mina första år var magiska, till stor del till konsekvens av mina föräldrars ovilja att anamma världens propåer att begränsa mig.

När jag så slussades in i den värld som fanns på andra sidan ån så blev det jobbigt för alla inblandade. Livet bytte stuprör och de som fanns i det bytte skepnad som en logisk konsekvens av skiftet. Slurk.

Det var emellertid länge sedan och skiftet och dess destination är numera blek tavla på väggen här och nu. Som sådan kan jag skicka en tacksam tanke för att den hänger där. Den gör mig ju till den jag är och ger mig redskap att förstå mig själv.

Jag föddes med en okuvlig förmåga att se och känna saker. Först trodde jag att alla var som jag. Då tänkte jag att jag skulle bli som dem. Det är svårt att vara som alla andra. Särskilt samtidigt. Man blir lätt splittrad, identitetslös och rädd att sticka ut. 

Men allt det där är historia. Och vad är historia här och nu? Egentligen något valbart.

Jag föddes med en okuvlig förmåga att se och känna saker. Här och nu. Och de förmågorna är mina helt oavsett. Kraften i den kreativitet jag alltid burit har skrämt mig och min omgivning. Jag har därför - i historien - kommit att använda ansenlig kraft till att begränsa utfallet av kreativiteten. För varje skapande tanke jag burit fram - med den obevekliga styrka de faktiskt burit - så har jag samtidigt sett mig begränsa utfallet genom att paketera den skapande tanken i en kokong av begränsande tankegods. 

Precis som när flygplanet står på startbanan och varvar motorerna. Om piloten inte hållit fast planet mot marken med hjulbromsarna den första stunden hade startbanan ha behövt varit mycket längre. 

Takeoff!