När man vet...

Det är ett synnerligen enkelt mönster egentligen. Och det ser ut såhär:

Kan jag inte minnas det så finns det egentligen inte.

Eftersom jag minns såväl framåt som bakåt i tiden är det användbart.

När jag inte för mitt liv kan minnas ett begrepp, t.ex. "samlingsprocess" - då innebär det med all sannolikhet att detta inte är ett begrepp som kommer att användas, oavsett vad jag rent logiskt kan tycka mig vara rätt.

Eller som när man står på gästlistan till en tillsynes exklusiv fest men allt man ser är ett illa underhållet furugolv. Nu fick universum kliva in med ett ingripande så att vi slapp en besvikelse. Men egentligen visste jag ju redan. Så jag är allt annat än besviken; drömmen består ju intakt.

Att stå upp för vad jag minns och inte minns kräver förtroende för mig själv. Ett förtroende som kraftigt stärks för varje dag men som sannolikt alltid är under utveckling.