Rädda världen och köra på en sten

Absurditeten i mitt eget livsmönster blev väldigt tydlig i går när en av mina medarbetare klev innanför kontorsdörren med tungt hjärta och berättade att hans nyköpta bil fått lite av en dödsdom. Utan att tänka så mycket på det kände jag efter om jag hade min bilnyckel i fickan och funderade på hur jag skulle kunna skaka fram ett fordon åt honom.

Nu behövdes det egentligen inte. Han är fullt kapabel att lösa problemet själv, såsom han ju löser långt mer svårlösliga problem i sitt jobb hela dagarna. Dessuom är just den här medarbetaren utrustad med ett väldigt väl utbyggt Buddhasinne vilket gör att han snart finner den högre framgången i en motgång. Några minuter senare pratade han om att detta var ett gyllene tillfälle att skaffa en andrabil medan den dödsdömda renoverades...

Det var min reflex som fick mig att haja till. Hur långt är jag beredd att gå för att slippa möta smärta och motgång i min omgivning? Alltsomoftast lite väl långt, åtminstone om jag tittar tillbaka genom åren.

Och med rätt guide genom snårskogen går det också att förstå hur det kommit att bli på det sättet. Om jag inte får ge uttryck för den känsla jag har försöker jag mota bort den. När jag sedan tror mig motat bort känslan ur mig själv vill jag inte bli påmind om de känslor jag motat bort. Alltså måste jag mota bort alla andras känslor som riskerar påminna mig om vad jag egentligen själv känner. Allt av hänsyn till de som blir påverkade av det agerande mina känslor manifesterar sig i om de släpps ut. Må det vara gråt, glädje eller ilska. Eller - i epoker - skapande. 

Påhejad att dölja och flankerad av världens bäste optimist tillika omskrivare av negativa upplevelser till överklockat positiva är det ingen gåta hur jag kommit att hamna där jag hamnat. Jag ser hur mönstret har mig allt mindre i sitt grepp men är långtifrån fri det.

Hursomhelst är det spännande.

Likaledes är det spännande att få varningsbilder kring grannungarna. Dessa bägge grabbar som jag tycker väldigt mycket om och som skulle köra rally i helgen. Det var tungt att se dem förolyckas innanför ögonlocken och inte riktigt veta vad man skulle göra med informationen. Jag fick svar på varför men inte hur. Lät det bero och tänkte att om jag inte tänker så mycket på det kanske det inte blir så illa.

När en av grannungarna kom över på kvällskvisten fick jag se att han levde och kunde släppa det. När så min fru läste tidningen fick jag mig ett gott skratt. 

Jag vet ju att jag vet. Dags att begripa att jag vet att jag vet att jag vet också.