Kapten badpojke

Det är bara att erkänna - jag är ett vattendjur. Med lite över 27 grader i sjön blir existensen som vattendjur så pass drägligt att existensen på land lämnas en stund och dagar avnjuts i flytande tillstånd. Det var länge sedan men inne i den här människan bor en helgjuten badpojke. Jag är mycket glad att få möta honom igen i form av mig själv.

Efter att ha åkt hur många knop som helst i en pytteliten vattenjetbåt med enormt höga testosteronnivåer fortsätter odyssén på den lilla stora sjön. Kapten badpojke och hans besättning angör (ohyggligt snyggt bör påpekas) en mycket liten ö där det bryts arm så att bordet knakar.

Jag har alltid känt mig utanför när det handlar om fysisk styrka. Inte så att jag egentligen är direkt svag. Jag orkar ansenligt när det handlar om att snickra, gräva eller på något sätt skapa samt givetvis när det kommer till sex. Däremot när det handlar om lagsport eller kraftmätningar känner jag mig instinktivt svag.

Helt klart återgår jag till skolgården igen. Där var styrkemätningar det centrala och styrka var likställt med respekt och makt. Styrkemätningarna var inte enbart muskelära utan också verbala med tonvikt på vad jag uppfattade som aggresivitet. Jag, som redan på den tiden krånglade in mig i ordvitsar eller ironiska meningar, var givetvis chanslös och förpassades till botten på den sociala skalan med de veckovisa fysiska påminnelser därom som de sociala kontrakten påböjd. Jag blev ensam och skulle jag göra mig en vän sögs den upp av flocken för att vändas emot mig så att jag inte fick några ideér. "Den där jävlen tänker - alla som tänker ska sluta med det".

Jag gillade det absolut inte. Kissade på mig av rädsla inför de fysiska styrkemätningarna. Och i vuxen ålder finns det ingenting som söver mig så tveklöst som utdragna stridsscener i en eller annan långfilm. Min själs öga blundar för slagsmål. Hela min existens avskyr det. Och det är ju lite märkligt för jag har ju aldrig slagits själv; aldrig slagit tillbaka eller första gången. Jag vet knappt vad fysiskt våld betyder och har aldrig måttat ett slag efter en annan människa. Kanske missar jag något? Jag vet ju uppenbarligen inte vad det är jag missar. Känslan av att min knutna näve krossar någons tänder. Känslan av att vara fysiskt starkare än någon och den tripp det kan skicka mitt ego på. 

Det har alltid gjort mig lite udda - åtminstone i mina egna ögon. Killar färdas i gäng och jobbar med fysisk styrka. De drar bögskämt och utbyter historier om fitta de tagit. Jag har aldrig varit del av ett killgäng, pratat fitta och har aldrig mätt min fysiska styrka med någon annan på just det viset. På armbrytarön kände jag mig sådär udda igen, givetvis.

Men för första gången njöt jag av det. Jag kände mig så där hämningslöst stark. Jag var där och jag var jag i varje bemärkelse vilket gjorde mig till den absolut starkaste människan i mitt universum, utifrån mitt perspektiv.

Kapten Badpojke. Stark som ingen annan.