Tystnad

Efter att lyssnat till en vis man igår lät jag det bero.

Nej, jag är inte ledsen.

Nej, jag är inte sur.

Nej, jag är inte missnöjd.

Nej, jag är inte asocial, taskig, störd eller felaktig.

Nej, jag tiger inte för att jag är konflikträdd.

Nej, jag sitter inte här och tycker synd om mig själv.

Nej, jag tänker inte på saker jag inte borde tänka på.

Nej, jag har ingen egen hemlig insida.

Inte nu.

Jag är ingenting annat än jag. 

Jag känner det jag känner, tänker det jag tänker och gör det jag gör.

Jag befinner mig i mig själv och accepterar det.

I det liv jag lever nu finns ingen i närheten som förväntar sig något annat.

Ingen frågar "allt är väl bra!?!" och väntar sig ett ja.

Ingen säger "säg något!!!" med indignation.

Ingen kräver av mig att jag ska rädda dagen.

Ingen utom jag. Men inte idag.

Jag har inte hindrat mig från att leva mina gamla mönster. 

Men just den här dagen gör jag det. 

Jag tvingar mig själv och bit för bit blir det lättare.

Andas, bara.

En väldigt skön dag. 

En väldigt skön jag.