Att vara själv

Jag inser att jag har utmaningar i att vara ensam. 

Morsan och farsan hade en hund - Sammy - en skogstokig goldenhanne som älskade att bada över allt annat. Ibland - i brist på vatten - jagade han en hare. När han väl kom ikapp haren blev det jobbigt för Sammy - han visste inte vad han skulle göra. Jakten tog ett snöpligt slut och man såg hur han stod där en stund och funderade på den där jakten egentligen varit bra för. 

Lite så känner jag mig nu.

Jag tänker ofta att jag vill lugna ner saker. Men när jag väl står i lugnet vet jag inte vad jag ska med det till. När det bara är jag, vill säga, något som inte händer så ofta.

Nej, inte så hungrig. Kolla på en film? Efter att ha browsat runt (jagat) i netflix menysystem i över en timme lade jag ner det också. Ingen film kändes... Nyttig? Relevant? Instinkten säger mig att jag borde jobba men eftersom jag var mitt i avtändningsfasen inser jag att det är en väldigt dum idé. Vad gör jag när det bara är jag? Jag vet inte. Jag behöver nog lära känna mig själv bättre för att kunna svara på den frågan. Vilket i sig är en lämplig sysselsättning.

Jag säger åt folk att de bara ska vara sig själva så ordnar sig allt. Och jag tror verkligen på det. Jag borde lyssna på vad jag säger för om jag inte klarar av att umgås med mig själv kan jag ju inte vara mig själv. Vem vet, kanske kan jag till och med förstå vad vänskap är en vacker dag. För även om glidningen är liten och subtil när jag ser den så är det papprets yta jag frontar världen med. När det egentligen är inne bland fibrerna livet bor. Det finns ett undantag. Hon. Den kärleken suddar ut individen och smälter samman fibrerna. Men alla de där andra. Det var frågan, det. Som regel söker jag något slags "leverage" i relationer. Av samma anledning. 

Spännande, spännande.