Äkta

Kärlek och rädsla; känslornas arketyper och polerna mellan vilka nyanser skapas och upplevelser vävs genom tiden. Kärlek och rädsla, oförmögna att finnas utan varandra, var och en sårbar, naken och blottad inför den andra.

Var och en på hemligt uppdrag bortom den andres linjer; för att trygga sin egen framtid. Den falska kärleken; den kärlek som egentligen är rädslan att vara ensam, att bli utan eller att inte få vara med. En syntetiskt skapad känsla med kärleksliknande inslag men egentligen rädsla.

Och den falska rädslan; oron för att något ska sluta vara som det är, självbildens tidsinställda vidskeplighet, fruktan för det osannolika, fjärran och okända. Den vanemässigt betingade reflexen att se faror och risker i alla händelser.

Händelserna är neutrala. Sakerna och själarna likaså. Vi väver våra upplevelser löst mot vad som faktiskt händer i själen, yvigt mot vad vi tycker oss vilja uppfatta och tajt mot vad våra undermedvetna medvetanden skickar oss i för riktningar.

Vi har väldigt mycket falsk kärlek i vår värd. Till sakerna, pengarna, oss själva och varandra. Den kultur vi lever i bygger på falsk kärlek till jaget, ett kulturellt existensberättigande baserat på nytta för andra utan hänsyn till den egna individen. En avancerad bana för själen att nästla sig ur över en livstid eller tusen.

Så mycket falsk kärlek kräver motsvarande mängd falsk rädsla. Nästan allt vi är rädda för kommer aldrig någonsin att drabba oss. Vi oroar oss för vattenläckor, räntehöjningar, halka, att bli lurade och bedragna men är inte rädda för att bedra oss själva och varandra. Vi håller den falska rädslan igång eftersom vi inte orkar med at möta konsekvenserna av att se det falska i kärleken.

Min inget av det är beständigt, för det som inte är helt äkta, det som inte är äkta kärlek och äkta rädsla – det är flyktigt, föränderligt och svårt att förstå. Gåtan håller oss vakna om nätterna och inlåsta i lådan om dagarna. Frivilligt, sett ur den undermedvetna programmeringens perspektiv.

Det går givetvis att skala av. Att enbart förhålla sig till det som inte är illusoriskt. Men ingen som gör det talar om det eftersom anmodan att belysa det som inte är någon av polerna neutraliseras av sig själv.

Då vet man att det är äkta. Då orden inte någonsin räcker till. Då inga språk förslår och inga regler gäller, då grammatiken får stryk, symmetrier uteblir och mönster försvinner. 

Då är rädslan äkta. Välmenande. Livsnödvändig. Liksom kärleken. Den villkorslösa, totala, villkorslösa. 

Precis då.


Bildkredd: https://unsplash.com/photos/4dpAqfTbvKA

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter