Han visste

201 km/h står det på displayen i snabbtåget. Det går fort. På ett fåtal sekunder har den passerat utanför fönstret, orten där jag växte upp. Känslorna från de tidiga åren väller genom kupén och vad jag kan märka berörs ingen annan än jag. Hur man nu ska kunna veta en sådan sak – vi kommunicerar ju inte om sådant. Ännu.

Om den vetat. Orten. Om den där pojken vetat. Om han kunnat se visionen av det silverfärgade tåget och den hisnande hastigheten. Om han vetat at den vuxne versionen av honom själv skulle finnas ombord på det och att denne man skulle tycka att det inte gick särskilt fort eftersom han några månader tidigare åkt ännu snabbare tåg i en annan del av världen tillsammans med sin familj.

Om han vetat vad denne vuxne man hade haft för ärende denna morgon. Att denne man var på väg till ett möte med en av landets absolut mest inflytelserika personer i en hjärtefråga. Att den vuxne man som var fortsättningen av pojkens livslinje givit sig ut på ett kärleksfullt äventyr för att ge möjlighet för sådana som honom – pojken i sågverkets skugga – att bejaka sin begåvning och sin särart.

Om han vetat att den här mannen bejakar och välkomnar alla de tårar som pojken med åren lärde sig kväva. Att den här mannen funnit en själsfrände som älskar honom för den han är – popcornhjärna, ordvitshumor och alla de hemliga drömmarna inkluderat. Att de tillsammans inte hittat bara ett utan tre hem i världen.

Om han vetat om allt det oöverstigliga som låg mellan honom och den vuxne mannen. Alla de prövningar, de outsägliga känslorna av skuld, beroendena, psykopaterna, mobbarna och anklagelserna. Intoleransen, framförallt den egenadministrerade. Dömandet. Den bottenlösa konflikträdslan. Och de tusentals små bataljerna med de som inte förstod, de som ville att det skulle fortsätta precis som det var.

Han visste. Han såg det silverfärgade tåget hela tiden och han visste att det egentligen inte rörde sig så fort. Han visste precis hela tiden, djupt, djupt i sitt hjärta. Och just där möttes den jordade pulsen av en pojkes obevekliga lust att leva i nyfikenhet med den vuxne mannens. Den senare oändligt tacksam för allt som hänt dem bägge. Som gjort dem. 
Tack och varsågod. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter