Vintermani 1/2

Vintern började lida mot sitt slut. Jag hade skidåkning och skoteråka kvar i kroppen efter en vinter som blivit till ett maratonlopp i jakten på den första droppen. Nerverna i labbet, den ständiga dansen kring och med de föränderliga förutsättningarna och min disposition att bli personligt involverad, långt bortom det professionella gjorde sig gällande. Liksom ett bubblande tryck ur vad som en gång varit; min programmering- nämnda dispositions huvudsakliga ursprung.

Det är märkligt och mäktigt hur enkelt det är att skjuta upp vissa saker och andra inte. Jag bokförde- i min tilltagande frustration- det uteblivna skidåkandet på andras kontor. De som ändrade förutsättningarna, de som ville annat; de som inte hade samma maniska läsning i att måsta göra Vissa saker innan vintern kunde släppas fri och tillåtas bereda sin plats för sommaren.

Innan, helt snöfritt - i princip.

Vårens värme och snöns avlägsnande blev till ånga under en kittlande ilska. Så en dag; frustrerad över att solen sken fick jag för mig att göra något åt saken. Så jag satte mig i bilen och 30 minuter senare stod jag på hyrda skutor längst upp på Kungsbergets topp. Svårare än så visade det sig inte vara. Jag fick till ett femtontal åk den eftermiddagen i praktiskt taget folktomma backar i strålande sol en av säsongens absolut sista dagar.

30 minuter senare.

Det var min första gång i Kungsberget sedan högstadiet, vilket mot bakgrund av hur

mycket jag gillar skidåkning och det ytterst blygsamma avståndet är anmärkningsvärt. Känslan i att glida över sol-smörig manchester och blicka ut över den groende våren där nere är en ljuvlig sådan. It's a keeper.

Smörfras.

Jag bokför den på spontankontot tillsammans med den hisnande enkla känslan i att inom 22 minuter från att ha klivit av liften inför det sista åket kliva in på kontoret och påbörja ett möte.

Det säger lika mycket om min egen som om regioners möjligheter för den som har viljan, lusten och impulsen att blanda som man vill ha det.

Där nere är det vår.

Tack och varsågod