Vintermani 2/2


Jakten på de första dropparna hade fått bägaren att rinna över långt innan. När så det väl kom några droppar så hade den sena påsken redan inträffat och insikten att fjällvistelserna denna vinter inte skulle hinna bli fler innan vintern var slut började ta form.

Genom iordningställandet av uteplatsen, inköpet av nya utemöbler och de första nercabbade turerna med hustrun hade jakten funnits där. Den överklockade andningen som begärde ett sista åk backen och att den snöskoter som inköpts med placering i Ljungdalen faktiskt borde använts mer än de nästan snöfria fem milen i julas.

På väg upp. En viktig paus med ett viktigt beslut.

Efter att ha surat mig genom påskhelgen och försökt mentalt avlägsna begäret med måttlig framgång satte jag mig bakom ratten i bilen vars vinterdäck på samma grunder inte blivit utbytta, lämnade barnet på skolan klockan 8åtta prick och styrde därefter raka vägen norrut.
Kl 14.00 stod jag uppe på fjället där snön tog slut. Jag hann precis. Människor gick med skidorna över i kortbrallor på väg mot fjällstationen. Det var på håret.

Där framme tar vintern slut.


Jag fylldes med lugn. Jag hann. Nu kunde jag lugnt och i andakt ta mig ner igen. Jag valde vägen via Lillsjön dit vi vandrat i somras. I full fart över isen tvärstannade så min skoter. När jag försökte starta den igen ville inte start motorn röra sig det bittersta. Jag tog tag i snoret och ryckte till av all min kraft. Sekunden senare låg jag på isen med handtaget i handen. Reste mig lagom för att precis se snöret försvunna in i magnapullen (vilket betyder problem).


Behövde någon att ge mig ett handtag.

Mm skoter hade havererat. Skurit, eller i alla fall nupit. Jag som redan var ordentligt uppjagad i grunden fick en överbelastning. Det var som om jag ögonblickligen blev lugn. Jag fick någon att fokusera på. Ett problem. Något man kan ta på, reta ut och lösa. Samtidigt insåg jag att jag också var i lite av en prekär situation. Lillsjön har mycket begränsad mobiltäckning. Jag hade 20 procent batteri i min telefon och Andreas, till vem jag normalt satt mitt hopp om räddning låg med brutna ben hemma i soffan i dalen efter att spektakulärt såväl fasta som sista åk i backen för säsongen.

Rudof stod stadigt på isen


Jag tog mig upp till stugan där mobilen funkat någon gång. Genom fjällbjörkarna och djup, djup snö. Väl där var jag genom- törstig och svettig som få. Det var varmt; säkert 20 grader i luften och jag var klädd för hastigheter runt 100 km/h. Jag fick iväg ett meddelande till Anna i dalen och sökte en väg in i stugan i hopp om vatten men hittade ingen nyckel. När jag nu fått iväg ett meddelande så blev törsten mitt nya prio ett.

I andra ändan av sjön börjar ett mäktigt vattenfall. Jag hörde ljudet och kroppen beslöt sig gå dit. Det var en bylsig, pulsande iskantad ökenvandring som ledde mig till en bit sommar mitt i det vintriga fjälllandskapet. Där fanns vatten. Massvis. Och sol. och ett slags frid jag inte känt förr. Där fanns också bitvis mobil täckning. Ett bra ställe, helt enkelt. Jag stannade där, fick klart att Anna skulle ta med olja och räddnings- skoter upp när hon slutat jobba vilket var om några timmar.

En bit sommar i vintervärlden.


Insikten om att jag skulle bli där en stund; att jag egentligen inte kunde göra något, det lugnade mig. Jag satt invid den porlande, forsande vatten fåran, hörde dess bedövande, nästan sövande ljud. Jag kände den varma berghällen mot mina handflator, tog av my de fuktiga skorna och lade raggsockorna att torka på stenen i solskenet.

Jag var precis här i somras, en vacker dag då åskan flankade dalen längst med kammen av en närbelägen topp. Jag var här med min familj och vi hade glömt kaffet i dalen. På vägen hem badade jag i vattenfallet och njöt naturen till fullo. Blicken blev såsig, sinnet gled över från tankens mentala vänsterfot till känslan tidlösa högerfil.

Jag kom att stå i direkt förbindelse med mina impulser. Inte som brukligt via det mentala, produktiva, tankemässiga filtret utan direkt. Min egen litenhet i sjöns slut i den vidsträckta dalen. En liten krumelur som lever på vattnet som smälter fram när vintern tar slut. Med fötterna mot den varma, trygga stenen. Andningen blev lugn. Impulsen att borra humma, sjunga kom farandes och ingen tanke fanns i vaktbåset att hejda den.

Jag fyllde dalen med ljud, ur mina lungor, ur mitt hjärta. Inspirerad av en jojkande pop-same kastade jaq ur mig ljud som kändes rätt, rakt ur hjärtat. Och bergssidorna kastade tillbaka vad jag sjungit. Och jag hann inte bitas mig i tungan, hann inte skämmas.


"När man jojkar sjunger man inte om något; man sjunger det" har jag läst någonstans. Detta var vad jag gjorde. Vad det var jag jojkade, det vet jag givetvis inte, men känslan gjorde djupa förändringar lite senare skulle det visa sig.

Så kom impulsen att göra lite yoga. Eller kanske mer rättvisande uttryckt, att röra kroppen. Att låta den också uttrycka som rösten. Efter en stund kände jag hur vad-det-nu-kallas (universum, gud, existensen, "the field") svarade mig. Hur energin kom flödandes in i min kropp och fick den att skaka. Rytmiskt och meningsfullt. Irrationellt och ologiskt.

Min syn hade ändrats. Tidsuppfattningen var som bortblåst och där för en stund sedan det funnits ett problem fokus kring logistik, förbränningsmotorer och reparationer fanns nu bara en självklar närvaro i ett ögonblick som skapats på outgrundlige premisser, men som min själ kände enorm tacksamhet för.

Jag återvände över isen till min skoter som en i grunden helt förändrad människa. Dalen var nu en del av mig och den litenhet jag känt möttes upp av känslan att jag - i min tur- rymde hela denna upplevelse i mig själv. I en mjuk, vacker, emotionell paradox som där och då kändes djupt tillfredsställande.

I isen såg jag de vackraste mönster. Jag såg fraktaler, samband och träd. Åter vid skotern hittade jag anledningen till att den stannat. En fläck olja på isen skvallrade.. Maskinen skulle gå att rädda med olja. Nu blev nerfärden betydligt mer komplicerat än så och skotern hamnade på reparationslistan på obestämd tid på grund av någons slarv vid service, men allt det blev irrelevant i proportion mot den upplevelse jag fick där uppe via sjön i den oplanerade, ofrivilliga och mystiska upplevelsen.

Träd i isen - enastående!


Väl nere i dalen, efter en kväll med ljuvliga fjäll människor och en dålig natts sömn skrek själen efter något. Jag satte mig i bilen för att åka skidor i en annan dal. Vände åter för att istället hastigt vända hemåt. Någon mil in på hemresan brast det. Något i mig. På vägen ner från sjön hade fjädern i skotern start mekanism gått sönder. Den hade av motorns rotation borrat hackes i små- delar som sprutade ut i en skur av metallflisor. Detta gjorde att det bIev bogsering sista biten ner mot dalen.

Nu hände exakt samma sak i mig; något som varit trasigt, delvis på grund av utebliven service, började spruta känslor och de var gjorda av tårar, av djup, djup ledsenhet, av sorg och allra mest av en bottenlös känsla av övergivenhet. Jag skrek. Jag grät floder. Och jag tillät mig att göra det eftersom jag var helt ensam på väg genom ingenmansland. Det fick rinna ut - genom mig. Åratal av återhållna känslor, undantryckta och förnekade. Sorg, ledsenhet och framförallt den bottenlösa, svindlande känslan av övergivenhet, utsatthet och ensamhet fick luft, tog sig ton och sjöng ut.

Jag har alltid hatt någon slags "drivfjäder" som fört mig in i saker på ett lite överklockat sätt. Som gjort att jag fastnat och blivit min egen fånge i projekt, idéer och gruppsammanhang. Det är vad som fått mig att lyckas där andra givit upp, men det är också vad som hållit mig sömnlös om nätterna och vad som fått mig att springa in i väggen med jämna mellanrum.

Den där vistelsen vid sjön i all sin ofrivilliga, oplanerade och smyg-transformativa kraft öppnade en stängd dörr inom mig. En dörr bakom vilken jag låst in en stor del av mig själv. Och fastän det var länge sedan så var det dags för det undermedvetna att släppa taget och släppa ut det. Det var inget jag någonsin kunnat planera och inget jag alls ville, men det gjorde mig till en lugnare, mer harmonisk människa med större kapacitet till kärlek i mitt liv.

Tack!





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter