Mening-slö-shet?

Att bedöma saker utifrån huruvida de är bra eller dåliga är inte alltid den bästa måttstocken. Ja, precis, till och med i den meningen framgår det hur svårt det är. Bra och dåligt är extremt subjektivt. I konkurrensens paradigm ligger att det som är bra för en av något slags konsekvens är dåligt för någon annan. Att bra och dåligt, gott och ont, plus och minus, öst och väst, upp och ner - alla dualiteter - strävar efter jämvikt. Och alla som gungat gungbräda eller köpt något vet ju att det är på det sättet.

Kring saker som inte finns. Just nu. Som minnen eller framtidsvisioner. Där blir bra och dåligt väldigt intressant för saker för ju på sig. Den upplevelse jag minns som dålig kanske med tiden blivit gynnsam för mig - alltså har den gått från dålig till bra. Och minnet är ju pålitligt förgängligt så det blir sällan omskrivet med tiden att passa nuets emotionella status. Samma sak med framtidsvisioner, de fluxar kanske ännu mera fritt än minnena - även om de ju är gjorda av samma sak (utlöpare från nuet som inte går att se i den upplevda verkligheten).

Det finns en alternativ dualitet som är värd att utforska. Den mellan äkta och illusion. Jag tycker den är ett mycket mer användbart redskap än bra respektive dåligt.

Jag går ju igång på nya idéer. Gärna så annorlunda och nytänkande som möjligt. Och vad är en vision på vägen fram till förverkligande om inte ett luftslott som vilar på de som driver förverkligandets tilltro? För den som inte delar visionen, för den som inte tror på förverkligandeprocessen är ju det man jobbar med inget annat än en lögn. En illusion.

Ibland är även själva visionen en lögn. Det händer ganska ofta at vi människor konstruerar icke äkta visioner för att slippa undan saker. Företag som blåser upp sina balansräkningar, människor som ljuger om sina intentioner, kärleksförhållanden som vilar på mentala konstruktioner och liknande. Människan är oändligt uppfinningsrik och alltid inte helt ärlig med sig själv.

Mitt gebiet är att hjälpa människor tro på saker. Det är nog en av de saker jag gör allra, allra bäst. Ibland handlar det om projekt, ganska ofta om att tro på en människa, inte sällan sig själv, även om den insikten ofta döljs bakom mentala irrvägar för att man ska våga. Jag investerar ofta min tro i projekt och det är mitt bidrag till förverkligande i stort och smått. Det är vad som får mig att själv hitta de där dopamindrivande små smarta sakerna som gör det omöjliga möjligt. Som skapar rörelse i evolutionens riktning.

Men ibland hoppar jag i galen tunna. Ibland investerar jag min energi i saker som inte är helt äkta. Ibland genom andras, ibland genom mitt eget konstruerande av ett flyktbenäget luftslott byggt på illusorisk grund. Och det kan jag ju piska mig själv rätt hårt för och tycka att det är onödigt, dumt - rentav dåligt : )

Men det börjar gå upp ett ljus, så smått. Nämligen att upplevelsen, intelligensen, medvetandet, naturen - den här upplevelsen vi kallar livet - att den inte gör några misstag. Att även det oäkta, även illusionen, flykten och lögnen är äkta. En äkta illusion. Och att en finns för att ta oss framåt på evolutionens stig.

Jag sa det en gång när jag höll ett föredrag kände mig inspirerad. Var bor nyckeln till meningslösa händelser? Meningslöshet. I slöheten som gör att man inte orkar, vill eller vågar hitta det meningsfulla i det som hänt.

Allt är meningsfullt.

Annars hade det inte hänt.

Elvägen över E16 känns som en meningslös grej men det är den ju säkert inte.