Vänster fot, höger fot

Jag har kommit fram till att det är smartast att sätta rubriken sist. Så har jag aldrig gjort förut, det har alltid varit rubrik först, en strategi för vad som ska sägas och en förprogrammerad slinga fram till målet. Men nu, när jag tillåter det att vara spontant och oplanerat, så inser jag hur mycket förutbestämda slutsatser begränsar utfall och hur de skapar låsningar. Som mitt fleråriga skrivkramp, till exempel.

Möten kan vara så ibland; man ses för att avhandla en fråga och komma fram till en slutsats någon redan hade kommit fram till. Följa en förprogrammerad slinga av logik in i mål. Målet att alla ska tycka lika. Jag tycker instinktivt illa som sådana möten, jag menar - varför har man dem om man ändå vet vad de ska leda till?

När varje steg sker med ena foten fast placerad i den välkända marken och den andra uppe i luften, på väg mot en ospecifik plats där framme och när den tillsynes triviala akten av att gå, en sysselsättning som är oerhört svår för t.ex. robotar, så säger det oss kanske något. Att komma framåt sker genom att integrera trygghet och risktagande. Integrera förutbestämdhet med spontanitet.

Då blir uppgiften att be dem mötas på halva vägen istället för att stå i varsitt hörn och gapa på varandra. Helhet, kallas det visst. Helhet på frammarsch...