Tanken

Tanken, den infantila, väcker mig om morgonen med sitt punktliga skrik.

Tvärvaken, sparkandes av överlevnadsinstinkt och full av sin programmerade vilja att ta kommandot över dagen.

Full av saker att göra, som borde varit gjorda för längesedan. Saker som är "fel" och behöver åtgärdas. Igår, typ.

Saker utanför mig själv där tanken har det att jag ska, borde eller måste agera - sparkandes av överlevnadsinstinkt.

Den inre föräldern tar upp tanken. Den tystnar en stund och tittar på mig. Hickar till lite.

Jag tittar på den, känner kärlek omsorg och tacksamhet över att få bära den, trots att den skriker.

Den är resultatet av nyfiken, kärleksfull evolution och en vacker dag kommer den att förändra världen.

Det är tanken.

Flatludret på bilden har inget med tanken att göra. Direkt.