Uppsala

Ingen stad kan vara så mörk och kladdig som Uppsala i November. Jag har aldrig sett något liknande, ingen annan stans. Det måste vara något specifikt som händer i gränslandet mellan norr och söder, i "för-norrland". Det är som om regnet får en högre densitet och sväljer ljuset.

Inte enbart på ett dåligt sätt, det har sin skönhet likväl. Men det blir riktigt jävla mörkt. Och extremt svårt att se. En perfekt möjlighet att prova att använda glasögonen som blivit liggande.

Uppsala har inte bara det mörkaste regnet, det är en stad med massors av möjligheter. På ett sätt skulle jag kunna kalla staden för min hemstad men så har det aldrig riktigt känts. Det är som att jag, fast jag bott där i nästan 20 år, aldrig kom underfund med henne (staden alltså, för hon är definitivt en tjej).

Hemma, i Sandviken, är min hemstad. Jag minns precis när det hände, Sara och jag åkte till Högbo på vår första frukostpicnic. Vi hade kanske känt varandra i tre dygn, fysiskt. Cybernetiskt i  ett knappt halvår. Längst Högbovägen minns jag att jag kastade blickar och tänkte tanken "här kan jag tänka mig att bo". Vilket just då var en väldigt nytänkande, innovativ och synnerligen långsökt tanke. Som stod bergfast i hjärtat och själen. Men så är det ju kanske för det mesta när det är äkta.

Det tog ett antal år men nu trivs jag - stortrivs faktiskt - som besökare i Uppsala. Jag har alltid varit det, även när jag bodde där. För det är - bakom det mörka regnet - en vacker stad full av möjligheter. Den är något alldeles extra.

Uppsalaregn i November - en egen isotop av tungt vatten.