Strandsurfarens insikter

På vägen hem gick det upp ett ljus för mig och det känns som ett väldigt relevant ljus. Jag har lyckats befria mig från en massa hamsterhjul, mönster och vanor och är i en situation där jag, för en tid, kan göra precis ingenting. Det kan låta som en baggis men det har visat sig vara oerhört krävande. Jag har blivit rastlös, förstorat upp småproblem till enorma proportioner, oroat mig för allsköns saker bara föra att jag inte haft något annat för mig och en rad knepiga beteenden skapade av min övervarvade mentala kapacitet i vad som jag på håll och i förväg tippade skulle bli en promenad i parken.

Tre år utan personalansvar, utan att vara VD, utan att måsta saker. Det har gått två år och två månader och för ungefär tre månader var det som knepigast. Jag fick plötsligt mycket mindre att göra och alla möjliga reflexer och idéer började vilt skjuta sina impulser genom mitt nervsystem.

Jag bet ihop och satt still. Inte på något kontrollerat eller särskilt civiliserat sätt, jag var under den här perioden en riktig plåga för mina närmaste, men likväl härdade jag (och de) igenom och på något sätt känns det som jag lyckades nå målet med min föreskrivna långtidsvila. Saker och ting fick förändras och jag känner en större tacksamhet och närvaro i dagarna nu. Jag tänker inte lika mycket katastrofscenarier och jag låter sakerna, i större grad, forma sig själva.

Det känns som om jag är en del i ett flöde. Ett flöde avsevärt större än jag själv och ett flöde vilket jag känner att jag förstått hur urbota dömt att misslyckas det är för i sammanhanget lilla jag att försöka förutsäga eller kontrollera.

Insikten på vägen hem bestod i att fortsätta vara den jag är. Mina katastrofmönster har sagt mig att "först måste du göra det och det och först då får du tillgång till att göra det och det". Till exempel "först måste du lyckas med saker, sedan lyssnar de vars hjälp du behöver för att lyckas på dig". "Först måste du vara olycklig och tjäna en massa pengar, sedan är du rik och kan leva ett balanserat liv". Ja, det låter ju och ser dumt ut nu när jag skriver det men det kändes ändå relevant i baktiden. Verkligen.

Jag har nog likt många andra tyckt att jag behöver passa in för att få göra det jag verkligen vill. Att jag gör bäst i att hålla min rätt flummiga syn på tillvaron för mig själv. Att den framgrodda insikten att upplevelsen av verkligheten är något var och en skapar med sina tankar och känslor snarare än en konsekvens av något linjärt, maskinellt, slumpmässigt gjorde sig bäst som ett internt, hemligstämplat memo.

Eller att den där övertygelsen om att allt, precis allt, är meningsfullt är min privata och väldigt avvikande åsikt. Att universum och allt däri, inklusive människan och jag själv är något helt annat än en slumpmässigt ihopblandad evolutionär köttklump som spratt till liv på grund av den osannolika kemikaliebalansen. Jag är ju långtifrån ensam att känna så och det gör livet mycket roligare. Så varför sopa det under mattan, liksom?

Jag menar, allt det fysiska är ju sant. Alla de delikata balanserna och kemikaliesambanden är definitivt på riktigt här i verkligheten. Men jag kan inte annat än känna övertygelsen att bortom det finns djupare dimensioner, ytterligare nivåer av verklighet - lite som kvantfysiken pekar på, men vidare genom andlighet, själsliga angelägenheter och stora, svepande vackra geometriska samband. Och för mig, i mitt liv - är de verkliga!

Det där passar kanske inte i styrelserummet och på något sätt får man ju försöka passa in och hålla med om att allt i slutändan bara handlar om pengar. Spela med, liksom. För att få fortsätta vara med.

Men det var här min insikt slog mig rätt i magen. Jag är idag helt fri, helt utanför ekorrhjulen. Visst behöver jag tjäna pengar jag också men för en tid, en som jag upplever historiskt mycket relevant och pivoterande tid så har jag den enorma förmånen att inte tvunget måsta vara en del av de normer som byggt det samhälle vi lever i.

Insikten var att det är precis det som är vad jag ska hålla på med. Att vara den en av många som surfar på den skummande, fräsande vågen av förändring med bakvattnet å andra sidan och det lockande okända å den andra. 

Så jag behöver [fortsätta att] lära mig surfa, vilket är ett projekt som jag inser är livslångt. Det finns en massa spännade om våg/partikeldualitet, om att acceptera att jag inte alltid bara är surfaren på vågens topp utan att hela den cirkulära surfningsprocessen också inkluderar en hel del tid i vattnet, kallsupar och så kallade misslyckanden. Mer om det en annan dag.


Dagboksnoteringar på ämnet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion