Att surfa är mycket mer än att stå på den fräsande vågkanten

Sedan jag släppte taget av ekorrhjulet, om ledarskapet och framgångsfabrikens normer, har mina swings blivit mer och mer yviga. Tidigare fanns ett gravitationsfält, förpliktelser och saker att fokusera på som på något sätt höll mig i schack men utan dem har mina turer uppåt i mani/eufori och neråt i depp/svartsyn fått nytt liv. Lite som när man kapar förtöjningarna på en båt.



Tidigare hade jag en cykel på ungefär sex veckor enligt min äskade som ju är den som drabbas mest av mina svängningar. Den cykeln har blivit avsevärt kortare och mer oregelbunden de senaste åren. Så pass snabb och oberäknelig att den i perioder gjort mig riktigt förbannad. Vilket ju knappast "hjälper" i själva skeendet. Däremot hjälper det mig att se mina vad som händer i mina egna mönster.

Uppåt, det maniska, euforiska, positiva, entusiastiska och karismatiska i cykeln - det är här jag genom tiden tyckt mest om mig själv. Det är här jag vill vara, och - har jag insett - det är här jag anser mig vara värd såväl min egen som andras kärlek och känner mig värdig upplevelser, beröm, inkomster, njutning, lycka. Jag anser mig vara värd att ha kul helt enkelt.


Nere i djupet, däremot, när jag känner mig deppig, mörk i sinnet, när jag oroar mig för saker och målar allting svart - där har jag inte känt mig som havandes något som helst värde. Tvärtom, i mina mörkaste passager bor en "känsla av värdelöshet" som jag etiketterat den platsen i min cykel. Och det är något jag fått anledning att investera avsevärd energi i att först och främst acceptera att det förekommer och bit för bit känna igenom, börja förstå och till och med transmutera.

Med transmutera menar jag inte att få det att försvinna. Cykeln finns där och jag kommer nog alltid att vara en person som växlar mellan olika sinnesstämningar, olika måenden och olika delar i något slags cykel. Jag gillar ju omväxling. Med transmuterar menar jag att jag kan leva i acceptans med svängningarna som en naturlig del av livet och att jag kanske till och med kan använda alla delar av cykeln som de gåvor det ju faktiskt är.

Bilden jag fick med mig från Samui i år var den av en surfare på en våg. Högst där uppe på vågen - när allting bär, när jag surfar på skapandets, kreativitetens, fokusets, framgångens och medvindens våg - då är det lätt att älska mig själv. Och då har jag inte haft några problem med att förstå varför andra gör det. Men vågen rör sig in mot land och såsmåningom hamnar man i vattnet, kanske får man en kallsup och så bär det av igen med en ansträngande, ofta turbulent paddling ut till havs för nästa våg.


Dagboksnoteringar


Jag satt och tittade på en mycket skicklig surfare, jag såg hur mycket av den tid han lade på att ta sig ut till och så småningom upp på vågen gentemot den korta stund han faktiskt skickligt surfade på den. Jag förstod ett och annat om min egen cykliska process. Och jag förstod att det ju inte är rimligt att jag bara tycker om mig själv där på den fräsande vågkanten samt att jag dömer andra att göra likadant.

Därute surfade han


I ett samhälle där det finns normer av typen "kom igen, sinka inte oss, ta en för laget, bit ihop" samt undertoner av att om man inte är på topp hela tiden så maskar man så är det kanske inte så konstigt att man utvecklar olika former av panikångest när vågen börjar ebba ut. Men vågrörelsen är likväl naturlig och acceptans är nog det enda som fungerar.

Och dessutom, när man tittar närmare på just vågornas natur så är det väldigt vackert illustrerat. En våg i havet flyttar inte på själva vattenmolekylerna särskilt mycket. Själva vattnet, H2O, molekylerna - rör sig i en cirkulär rörelse på platsen under det att de vågor vi ser (och surfar på) är energin som flyttar på sig.


Vågrörelser, illustrerat

Och det är ju det jag gillar med att vara i livet, att göra grejor, att jag får vara en del i ett interpersonellt flöde av energi. Må det vara en den bombastiskt vackra, trygga och lidelsefulla kärleken jag får dela med min älskade Sara, familjeflödet där Caspers utveckling och synsätt berikar varje dag, naturens cykler fulla av skönhet, utveckling, tillväxt, död, transformation och pånyttfödelse eller - "jobbet". Det sista som en rätt fadd gruppbenämning för skapande såväl själv som med andra, i ett enastående komplext ömsom vackert ömsom horribelt flöde av mänsklig aktivitet.

Så, jag lägger en del krut på att acceptera, älska och vara närvarande genom hela cykeln. Det är fan svårt och jag är väldigt tacksam att jag har en del tid att göra det på. Det kan få ta resten av livet om det vill men det är kul och blir lekfullt på något vis att väva in det med allt som händer och som sker istället för att göra det till en separat företeelse. Att växa, utvecklas och lära sig är ju inget separat. Det är ju allt, egentligen.

Andning, reflektion i mina (numera digitala) dagböcker, GTD-struktur och numera även HRV-sensor för att relativt smidigt återkomma till något slags centrumläge är bra verktyg. De är inte värda ett dugg utan acceptansen av att saker inte alltid är exakt på topp eller tålamod att förändring kan få ta tid. Kärleken, till allt som sker, till mig själv, till de underbara människor jag delar livet med, allrahelst Sara och Casper, samt till naturen och hela den magiska skapelsen är helt avgörande. Har man inget att känna tacksamhet för (vilket alla ju har men man kanske missar det) så finns inget för själen att vilja. Jag har massor, massor av det och det är vad som gör mitt liv till den ljuvliga evolutionsresa den är.

Tack och varsågod!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter

Gul bil!