Verktyg i två surrealistiskt olika verkligheter

Det är med en surrealistisk känsla av tacksamhet som jag slår upp ögonen om morgnarna. Tiden för sammanbrottet kom till slut, något jag kanske alltid vetat i mig, lite småhemligt gått och hoppats på men aldrig vågat riktigt tro på. Att det systematiska självförtryck (väst-)världens människor gjort till sin vardag ska ge sig själv en möjlighet att bytas ut.



För varje dag i detta tillstånd för människornas samhälle svårare och svårare att återvända in i vanan och ner i de gamla hjulspåren. Det är varken bra eller dåligt, men det presenterar en enorm möjlighet för oss som helhet att utifrån detta alternativa aggregationstillstånd syntetisera ett samhälle, en gemensam kultur, en värld som bättre tar fasta vad vi var och en för sig och tillsammans kommit att inse att vi värderar högt.

Surrealismen ligger i att härinne, i mig, möts kunskap och information om den yttre världens förändring samtidigt som jag slår upp ögonen och tittar ut på den plats på jorden som är mitt hem. Jag hör min älskades andetag. Jag hör sonens väckarklocka ringa, katter som fixar runt och fåglar som börjar liva runt för dagen. Träden därute är precis lika vackra som vanligt och det är omöjligt att se att förändringen finns där.

I mig skapar detta ett kraftfält. En spänning och förväntan på vad det är för värld som tar form därute samtidigt som jag vet att även om den nu ändras snabbare så kommer den aldrig ändra sig i den takt jag tycker är lagom för då skulle den gå sönder.

Situationen - den inre surrealistiska känslan - känns igen. När jag träffade Sara stod jag essentiellt med en fot i varje värld. Vänster fot stod stadigt planterad i ett liv fullt av kompromisser, av självförnekelse, självförakt, av hemlighetsmakeri och av systematisk känslomässig flykt. Höger fot hade hittat en varm sandstrand av kärlek och lust, av insikten om minn egen älskvärdhet, av livets lekfullhet och min själsfrändes totala skönhet. Vänster fot levde i en värld av kamp, brist och konkurrens men höger fot stod stadigt i överflöd, villkorslös kärlek och passion. Det skapade en mycket intressant inre slitning, en identitetskris faktiskt och det tog många år att faktiskt fatta att även vänster fot var välkommet på sandstranden samt ytterligare några att ta steget.

Men nu är jag här. Helt och hållet. Och då vek många av de drivande mekanismerna som byggt den där världen av självförakt, förnekelse, brist och konkurrens väldigt plötsligt ner sig. Personligen känner jag att vårt så kallade ekonomiska system, som nu ser ut att dra sin sista suck, har varit det skadligaste och dödligaste någon art någonsin skapat på jorden. Människan har absolut skapat det ultimata vapnet mot allt levande i det räntebärande systemet för oändlig tillväxt i en ändlig värld. Och fastän jag vet att det inte är en strid som vinns av de onda eller de goda, fastän det inte hade varit riktig, intressant och utvecklande evolution om saker och ting bara landar i en utopisk tillvaro där folk drar ordvitsar och nyper varandra i stjärten hela dagarna så känner jag ett hisnande, svindlande och nyfiket hopp i mitt hjärta. Äventyret är närvarande, ekandes från framtiden genom den möjlighet som givits oss. Allihopa. Att hitta oss själva och därefter varandra och börja ta lite ansvar för vår egna andliga utveckling.


För mig som älskar att hitta samband, vare sig de finns eller inte, är det också en mentalt ansträngande tid. Hjärnan är så nyfiken att den vill förstå precis allt som händer, hela tiden. Därför blir tacksamheten för de verktyg livet haft godheten att förse mig med i detta skede enorm. Naturen härhemma, katter som smyger runt, min älskades kreativa flow, sonens obeskrivliga swag, yogan, andningsteknikerna, coherence-mätaren, erfarenheterna av döden, de djupa och infekterade konflikterna med mig själv och med andra, de transformativa kriserna, den akuta bristen på pengar, känslan att vara ansvarig för andra människor, det trängande behovet att rädda världen, egots gränslösa bekräftelsebehov, och tusen miljarders andra saker som jag fått äran att uppleva och som nu varje dag hjälper mig att ta mig igenom denna kognitiva dissonans utan att duka under i mentala abrovinker och tvinga känslorna på flykt. Tack alltsammans för att jag får vara närvarande och uppleva den här tiden!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Trend

Bubbelbalans

Vortex. Råbjörk.