PPP - PostPandemiskt Party

Vilken vår det blev. Den slog ner som ett järnrör i isen från tusen meters höjd, skapade sprickor och fick kontinenterna att gunga. En hel del ramlade i det kalla vattnet, några skrek ihjäl sig och en hel del stängde av - gick in i sitt inre.
 
Med rädslan kom skulden. Den pågick i ungefär tre månader. Först var viruset ett resultat av att man var kines, sedan italienare, sedan oförsiktig, sedan storstadsbo, skidåkare - i en ständigt krympande cirkel till dess skulden pekade inåt hos var och en av individerna och i den sociala distanseringens tidevarv efter att ha tittat på vartenda youtubeklipp och varenda netflixserie tog det. Skulden och skyldigheten smälte igenom individens skal precis samtidigt som den mänskliga superorganismen i djupet började förstå sig på den senaste invasionen och ett massivt, taktfast och fullständigt osynligt immunförsvarsuppvaknande inleddes.
 
Kanske är det så vackert att det var just idag, just på vårdagjämningen som den punkten inträffade. Det kommer vi aldrig att veta.

 
Pandemiken fortsatte ett par månader till och det ekonomiska paradigm som brutit ner familjer, kärleksfulla relationer, samhällen, den mänskliga kreativiteten, banden till naturen och samspelet med vår älskade jord förvandlades omsorgsfullt till näring för nästa epok i mänsklig civilisation under denna tid. Panikens vibrationer blev till en enastående effektiv kompostkvarn som skakade fram alla de sanna och atomära partiklarna ur den dysfunktionella helheten så att de kunde landa yrvaket och abrupt i den näringsfulla jorden och slå rot.
 
Nu, mot slutet av sommaren, ser det så annorlunda ut. Stressen i samhället har bedarrat och virusets hypekurva har planat ut. Många fick sätta livet till. Vissa av den direkt virala reaktionen, andra genom den hastigt uppsnabbade själsliga brännkammaren som kom av att möta sig själv och sina närmaste så intensivt under en kort tid. Hjärtan fullkomligt brast. Men långt, långt flera hjärtan läkte och gamla relationer har fått ny kärlek i sig samtidigt som nya formats.
 
När vi mot början av sommaren klev ut ur våra sociala kokonger var det inte samma släkte som gick i isolation en gång som kom ut. Det var en ny mänsklig varelse, törstande efter varandra, vars hjärtan var fulla av längtan och kärlek till sig själva och varandras närvaro. Många sociala normer hade fallit av oss och vem som ägde mest, vilken yrkestitel man för tillfället bar eller vart man bodde hade helt plötsligt förlorat i relevans.
 
Det blev starten på ett nytt samhälle. Lika odramatiskt och självklart. VI insåg att vi inte behövde allt vi för bara ett halvår såg var omistligt. Vi behöver inte fly från våra känslor, från varandra eller från den fiktivt skapade ekonomiska stress som tills nyligen låg över oss. Vi inser att vi står i ett samhälle av totalt överflöd och att väldigt lite av det vi skapat i det tidigare maniska tillståndet som superorganism tjänar oss väl på den fortsatta resan.
 
Välkommen till framtiden!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter

Gul bil!