Juli!
Nu är det äntligen juli! Det råder liksom inget tvivel i själen om att detta är festmånaden nummer ett! Kuragets, modets och framförallt kärlekens temamånad. Kärleken till livet, varandra och hela den mänskliga upplevelsen.
Extrapolerat och draget till sin spets promenerade en art in i fållan, samlades ihop och sattes i karantän i reflektion, introspektion och ömsesidigt avståndstagande. Det har tjänat oss alla väl att hålla oss borta från gatorna som genljudit av dånet och dammet från det lager av ohållbar fasadputs som rasat från strukturernas fasader.
Fasaderna ligger där, som de dammhögar de är och hur mycket vi än påtar kommer nog ingen av oss att hitta inspirationen, signalen och lusten att starta upp nästa fas det nya där i bråten. Den inspirationen, signalen och lusten finns på insidan, hos var och en av oss.
Så när vi nu var och en i sin takt kliver ut på dansgolvet med uppammande av det mod och övertygelse det kräver börjar bandet så smått spela. Jag känner rytmen och min inre syn ser ljusen. Det kvillrar i mitt hjärta av vad som reser sig ur askan; en kärleksfull dans där en i evolutionens ögon marginellt uppgraderad människa ur ett socialt perspektiv ändrat sitt beteende radikalt.
Alldeles nyss betedde vi oss som vad vi ägde, vad vi tjänade och vad vi måste var viktigast av allt. Nu, bara ögonblicket senare, anländer kuragebärarna till dansgolvet med en törstande lust att vara tillsammans, att väva saker i meningsfulla mönster från hjärtat och att skapa sådant som tjänar såväl helheten som individerna. Att väva en superorganism baserat på individernas suveränitet och inneboende drivkraft att ge och vara delaktiga.
En mental, känslomässig och andlig (*) helhet som vi dansar in. Kärlek!
Bildkredd.
Extrapolerat och draget till sin spets promenerade en art in i fållan, samlades ihop och sattes i karantän i reflektion, introspektion och ömsesidigt avståndstagande. Det har tjänat oss alla väl att hålla oss borta från gatorna som genljudit av dånet och dammet från det lager av ohållbar fasadputs som rasat från strukturernas fasader.
Fasaderna ligger där, som de dammhögar de är och hur mycket vi än påtar kommer nog ingen av oss att hitta inspirationen, signalen och lusten att starta upp nästa fas det nya där i bråten. Den inspirationen, signalen och lusten finns på insidan, hos var och en av oss.
Så när vi nu var och en i sin takt kliver ut på dansgolvet med uppammande av det mod och övertygelse det kräver börjar bandet så smått spela. Jag känner rytmen och min inre syn ser ljusen. Det kvillrar i mitt hjärta av vad som reser sig ur askan; en kärleksfull dans där en i evolutionens ögon marginellt uppgraderad människa ur ett socialt perspektiv ändrat sitt beteende radikalt.
Alldeles nyss betedde vi oss som vad vi ägde, vad vi tjänade och vad vi måste var viktigast av allt. Nu, bara ögonblicket senare, anländer kuragebärarna till dansgolvet med en törstande lust att vara tillsammans, att väva saker i meningsfulla mönster från hjärtat och att skapa sådant som tjänar såväl helheten som individerna. Att väva en superorganism baserat på individernas suveränitet och inneboende drivkraft att ge och vara delaktiga.
En mental, känslomässig och andlig (*) helhet som vi dansar in. Kärlek!
Kommentarer
Skicka en kommentar