Håll om mig - så klart!

En händelse från helgen berörde mig djupt. Den säger mig så mycket om det allra vackraste med människan och livet, utan att kunna förklara det. Men exemplet; de bägge exemplen berör.

I augusti 2016 spelade Petter i Gävle och vi var givetvis där, Sara och jag. Det var en grym spelning och hans sidekick Eyeneye drog igång publiken till ett vansinnigt ös.

Så kom låten "håll om mig" och klubben gick från ös och röj till innerlig, viktig allsång. Det var som om vardagsångesten löstes upp och publiken sjöng ut de där sakerna som man drömde om och längtade efter i sitt liv. Att få bottna i ångesten, låta den bubbla upp genom ytan, bli fri och leva i stillhet en liten stund. Den händelsen fastnade i mitt känslominne och jag brukar återvända till det som en viktig, hjärtlig händelse i all sin anspråkslöshet.

Så nu i lördags - samme Petter spelar för en liten skara i Dalhalla och eftersom Sara har extremt snabba fingrar lyckades hon knipa två biljetter. Den skönsjungande sidekicken heter Karro och är klädd i Svart vid sin keyboard. Publiken sitter lydigt ner, sjunger med och viftar på en hand eller två efter att ha avnjutit en oändlig och obligatorisk trerättersmiddag. 

Så kom låten "så klart" och efter en stunds inre kamp och genom ett glädjefyllt svep förvandlas avståndstagandet till ett klappande, viftande, skuttande och med bitvis nästan dansande uttryck för vad man drömmer och längtar efter 2020. Att bottna i lyckan, låta den bubbla upp genom utan, bli fri och släppa fram glädjen!

Ytterligare en viktig, hjärtlig händelse i all sin anspråkslöshet.

Livet är en varierande och mycket, mycket vacker plats.

Stort tack till Petter som återigen så vackert lyckas väva ihop drömmarna med den verklighet de springer ur.