Nils Erik Wallman

Sådärså, då kommer 2010 till en ände. Ett år i raden, basen för tideräkning oaktat. Eller? Faktiskt inte riktigt. Var och en med bråkspråkskalle har säkert stört sig det faktum att september, som ju borde vara den sjunde månaden, är den nionde. Samma sak rörande oktober (åtta), november (nio) och december (tio). (Latin för sju är septo, åtta är octo, nio är nove, tio är deci. Ungefär detsamma på alla latinska språk i nutid). Kalendrar och tideräkningsparadigm kommer och går. I historiens ljus ter sig vår kalender något skuttig och osymmetrisk - något som verkar tagit fart under romartiden. En tid för härskare. Kanske är det så att kalendern även den bringar den form av obalans som gör människan mer hanterbar. Nästa gång vi firar nyår ser världen nog ganska annorlunda ut i det stora flertalets ögon. Vad vi idag kallar sanning kommer att stå i ett annat ljus. Vi kommer att se sådana vi visat respekt som enkla skurkar med sitt eget kärlekslösa förmodat bästa för ögonen. Vi kommer skratta...

Grön eller röd?

Frågan: ”Vad är det ni håller på med? Det måste ju kännas fullkomligt fel.” Svaret: ”Nejdå, det är inte fel. Det är en metod som kallas…” När känslan får stå tillbaka för det inlärt korrekta riskerar man att något sönder ganska ordentligt. Sådana där svårlagade saker, på insidan. Förnuftsmetoden: känns det fel så är det ändå rätt om det är rätt. Känslometoden: Känns det inte rätt så är det inte rätt. Och tvärtom.

Det bor något alldeles enormt i detta med småskalighet. Jag har ju haft förmånen att byta arena – från storstadsmarmeladens kokande gryta till den rårörda något mindre sockrade men desto mer välsmakande småstadssylten. Det tar ett tag innan man inser skillnaderna. Man kanske till och med behöver förflytta sig något litet ut ifrån den lilla staden för att begripa det, men nu börjar det märkas. Det stora i det småskaliga. I att verka och leva i ett samhälle där alla känner varandra i någon grad. I det småskaliga är antalet kunder så pass litet att de måste bli återkommande för att man ska klara att dra runt sin verksamhet. Man måste med andra ord sköta sig. I det storskaliga kan man istället sikta in sig på att ta många nya engångskunder utan att dessa nödvändigtvis är sådär jättenöjda. I det småskaliga går det snabbt att få saker på plats. Folk känner folk, man drar i trådar. Man får saker att hända. Lokalt. På stubben. Man kan bygga upp verksamheter och produktivitet utan att gå via m...

Den springande punkten i bankernas verksamhet. Den om att pengar digitalt skapas vid utlångingstillfället och att man inte - som man faktiskt rakt upp i ansiktet upplyser sina kunder om - lånar ihop pengar för utlåning från andra banker. Man hävdar att man "därför" inte får amortera mer än 10% av lånebeloppet per år på ett bottenlån. Då skulle ju banken bli stående med räntan på en hos en i annan bank upplånad skuld när kunden amorterat av alltihopa. Vilket ju inte är sant för mer än maximalt fyra procent av beloppet. Kanske är det också "därför" det kostar det egna företaget 1 250 kr per år för att få ha pengar insatt på företagskonto i banken. Utan ränta. Om jag har 100 kSEK på företagskontot och detta belopp används som reserv för ett bottenlån (vilket har ett kapitaltäckningskrav på fyra procent) så kan banken vid tre procents ränta dra in en årsränta enligt följande: 100 kSEK / 0.04 (täckningskrav) = 2.5 MSEK * 0.03 = 75 kSEK. Mina pengar - som jag alltså får b...

På väg från det närbelägna södra Norrlands shoppingmecka Valbo på annandagens förmiddag kunde en absurt lång bilkö observeras in mot köpladornas nystartade mellandagsrea. Kön var ungefär en kilometer lång. Gissningsvis satt det 2.5 personer i varje bil vilken i sin tur ockuperade tio meter vägbana. 100 bilar alltså x 2.5 = 250 människor som väntade på sin tur att få lämna motorvägen in mot de frustrativt ändamålsenligt små parkeringsrutorna vid slutet av de likaledes obegripliga trafiklösningarna. Kö -> P -> Centrum, med shopping i Centrum. Ganska logiskt. Och ändå så oerhört obegripligt. Att den grå massans främsta religiösa ritual har som ambition att fylla själsliga tomrum med detta inlärda, ehuru verkningslösa eller rentav skadliga frälsningsmedel. En uppfyllnad som per design är omöjlig. Man får inte elden att brinna genom att hälla vatten på den. Spelet är skapat för att bryta ner och hålla nerbruten. Den nedbrutne har inte tillräckligt med själslig kraft att begripa vad s...

En synnerligen god jul till var och en som råkar snubbla in på den här mentala avstjälpningsplatsen. Och till alla andra. Den här julen känns signifikant. Placerad i skarven. Mycket nära den tippande nollpunkten och därmed uppbärandes den nutida och gångna verklighetens totala massa i jämvikt mot vad vi beslutar skall komma. Mer om det en annan dag. Eventuellt. Men nu var det jul igen. Och några saker blir fullkomligt kristallklara för undertecknad på det personliga planet. Jag har haft förmånen att passera en tippande nollpunkt för inte så länge sedan. I ett utrymme som skapats av det jag själv tyckte var förbjudet fann jag passagen som kom att leda mig ut ur ett liv i frustration och flykt och över i ett lustfyllt och kärleksfullt liv som ljuder av skratt och värme. Jag fann min Sara. Jag fann en smäktande vacker själ förkroppsligad i 1575 mm liten Sandvikska. Jag fann precis allt jag någonsin letat efter. In i minsta lilla vibrerande detalj. Och trots att vi bägge var fullkomligt in...