Nils Erik Wallman

Grenverket är omfattande och organismen gammal. Rötterna hämtar sin näring ur det totala mörkret under jord och lever via sitt synliga myller av förgreningar av ljus och värme, omvandlat till detta träds ytterst syrliga savart. Vi växer upp i trädet. På grenar med namn som länder och i kojor omnämnda som samhällen. Vissa av oss stannar i den invanda klykan, vårdar ömt samma knoppande gren om våren för att noggrant beskära den om hösten för att inte riskera några nya utväxter. Några går på upptäcksfärd i trädet. Pokulerar och funderar. Iakttar och lyssnar. Och samlar på sig en bild av vad som försiggår i trädet. Kanske till och med börjar fundera kring var det har sin rot. Det finns mycket underligt att se och berätta om. Bedrägeriets grenar innehåller de mest sanslösa förbrytelser och sammansvärjningar. Trädet bygger på sådant och reglerar med automatik grenar som inte längre är nyttiga för organismen genom förruttnelse. Små, små grenar kan brytas av och tas med hem till den egna trädk...

Jag tycker att det börjar bli dags för ett slags benämning på den roll man ikläder sig då man avfärdar eftertanke i strid med den politiskt korrekta idévärlden med omdömen som "foliehatt", "konspirationsknarkare", "klimatskeptiker", eller "skaffa ett jobb förihelvete". Ett slags motord. Några förslag: skeptikterskeptiker konspirationskonspirationskopspiratoriker sanningsskeptiker antimainstreamkritiker alternativskeptiker korttänkare räddhågsen lat i kolan För handlar det inte om att bevara sin inre frid? Att slippa tänka efter och utmana den egna världsbilden utan i gammal god konsumtionsanda fortsätta att tillbakalutat insupa färdigtuggade sanningar med minimal ansträngning för att med jämna mellanrum bajsa ur sig plattityder och vid trängt läge likt en skunk skjuta ur sig en stinkande salva sarkasm? Det finns en stark, obeveklig rörelse. Den sveper med sig tänkande människor i stor mängd och den gör att alltfler upptäcker hur bedrägligt det vi...

Grannens unghäst hade funnit ett sätt att komma ur boxen. Glatt mötte hon sin ägare i stallgången om morgonen efter att med sina rörliga läppar dragit ur sprinten till boxlåset. Fick mig att tänka på oss. Mänskligheten, alltså. Fingrar vi på låset? Låter vi tankarna vandra utanför de inlärt korrekta zonerna? Använder vi vårt tänkande för att utforska verkligheten och dess möjligheter? Låter vi oss själva känna vad vi känner, drömma vad vi drömmer och leva ut vad vi har i oss? Erkänner vi för oss själva vad det är för något vi är, hur vi interagerar med varandra och vad som är viktigt i livet? Gör vi det? Freedom!!! Och om svaret på frågan är nej – vilket det beklagligtvis till stor del är – då måste man ju fråga sig varför. Varför gör vi det inte? Varför tar vi istället vår fria tid och sticker iväg till shoppingcentret att fylla på våra tomma själar med saker vi köper för pengar vi tjänat i utbyte mot vår personliga frihet och suveränitet? Eftersom vi blivit rejält och grundligen lura...

Väx eller dö, så lyder tillväxtskolans diktat. Och visst är det sant. I organisationer som växer finns tydliga mål, möjligheter för invidider att byta plats och en inneboende erövrardynamik. Ställt vid sidan av den statiska icke-växande organisationen där individerna under fortsatt konkurrens slåss om ett ändligt antal platser och erkännande ser man lätt tillväxtens fördelar. Lögnen är precis likadan. Så länge den växer kan den vidmakthållas, utvecklas och frodas. Så länge man ger den utrymme att brodera ut nya unioner av tidigare förljugenhetsenklaver så styrker man den. Men så snart den bromsas i sin tillväxt börjar den effektivt ta död på sig själv. Dess energi vänds inåt. Dess förespråkare börjar slåss mot varandra. Monstret imploderar.

I allt bor allt. I varje tanke, varje ord och varje uttryck bor underliggande meningar, tankar, ord och uttryck som i sin tur består av detsamma. Det får mig att tro att det är precis så världen är byggd. Att alltihop är kodat i sig själv precis som det också skapas genom att nya lager byggs genom de makromönster som framträder då mönster interfererar. Vi skapar i denna värld med tanken men har tillgång till oändligheten i känslan. Om vi använder vår uppkoppling via känslan för att skapa med tanken så kan vi skapa saker bortom världsliga begränsningar – i dagligt tal kallat kreativitet. Vi kan också med den begränsade tanken skapa och vidmakthålla begränsningar - i vardagligt tal kallat intellektualitet. Inför en upplösning av de tänkta begränsningarna kommer det mänskliga trotsets rekyleffekt till full användning. Vi är ju trotsiga – de allra flesta av oss. Visst, vi lär oss att vi ska stå i givakt, att vi ska lyssna tålmodigt och räcka upp handen om vi har frågor. Men därinne är vi a...

Opinionen är ledig. Opinionen äter sill, dricker nubbe, äter skinka och öppnar paket. Opinionen träffar gamla släktingar. Folk umgås. Med varandra. Och för relativt många saknas tiden att äta nyheter som brukligt är. Nyheternas nakna negativism, dess övergivna skrik på vår uppmärksamhet, dess skevande opinionsbildning och dess rent ut sagt fördjävliga människosyn lyser skränande mot – ja. Hm. Det är just det – mot ingenting. Det finns ju ingen som lyssnar. Inte nu. Inte ens på måndag för då börjar mellandagsrean. Nyheterna skriker efter uppmärksamhet. De lever ju av att nästla sig in i våra sinnen och vrida vår perception. Om de inte får tillbaka uppmärksamheten vinner de inte påverkan över några tankemönster och dör. Det är samma övergivna vemod varje år vid den här tiden.

Så var det jul igen. Denna gång med viss tveksamhet en vit sådan, även om gårdagens idoga regnande inte riktigt lyckades radera ut snötäcket som dagen till ära fick dem mest majestätiska belysning av en blek decembersol. Kunde vara sämre. Jag ska strax ta min hustru i hampan och knalla ett varv runt byn denna ytterst avslappnade julafton. Den Lille har rest till sin pappa i nordligare Norrland. Granen lyser med sin frånvaro och julbestyren har inskränkts till att se på när hustrun griljerar en färdigkokt skinka. När mörkret lägger sig blir det något slags julfirande hos släktingar här i Viken. Sannolikt toppat med rödvin här hemma i soffan efter utförd fårmatning och hundkissning. En ganska fascinerande och högtflygande julafton, inte sant? Hela december har jag lyft ett ofrivilligt självgott ögonbryn då jag susat förbi på riks-80 utanför Valbo köpcentrum. Parkeringen har varit full. Jag har kunnat känna den unkna doften av svettiga vinterkläder och den syrefattigt kvalmiga luften unde...