Nils Erik Wallman

Tankar som bärande formation, som den bärande formationen. Tankar som alltets uppkomst, vidmakthållande och potentiella avslut. I ett oändligt antal skikt utan gräns. I varje händelse oändligt många händelser, budskap och alternativ, men samtidigt sprunget ur oändlig enkelhet. Sprunget ur universums geniala konstruktion vars källa och helhet finns i varje puls av dess manifestation. Bortom materia, bortom temperatur, hunger, byggnader, stordåd, stridigheter, ekonomier, brister, tillgångar, natur, fysisk njutning och smärta – bortom allt detta manifesterade rör sig känslan. Den är verkligare än universum och mer äkta än simulationen vi befinner oss i. Jo, det är nog så det är. Vi lever denna simulation för att vi valt det. För att vi ville lära oss innan vi trädde in i simulatorn. Jag börjar bli klar med den saken, men det förändrar inte någonting i sak. Jag älskar fortfarande livet. Jag älskar de möjligheter jag får här, de upplevelser och sensationer jag får vara med om. Jag älskar tr...

4313. Kolla in den om ni kan. Teckningar eller beskrivningar mottages tacksamt. Man måste test RV som allt annat - inte sant?

Det här med att slåss är kanske det sista jag kan uttala mig om. Jag har aldrig slagits. Blivit slagen – jovisst. Men aldrig slagits. Jag förstår inte konceptet. Men en sak vet jag. I mig själv och utan minsta tillstymmelse till tvekan. Det är inte den som blir slagen som får betala. Aldrig, aldrig någonsin. Jag har nog ändå tagit emot tillräckligt med stryk för att veta vad jag talar om. På låg- och mellanstadiet låg jag underst i högen. Högen behövde något att göra på rasterna. De behövde något att hålla den sociala strukturen i schack. De behövde något som förenade dem. Så de jagade mig, brottade ner mig och – ja. Jag blev vansinnig. Det kokade i mig och jag försökte slå tillbaka. Ganska vanvettigt då jag var alldeles för arg och i betydande numerärt underläge. Jag bara fann mig istället. Och så snart jag gjorde det vände på något sätt hela förloppet. För genom att inte slå tillbaka; genom att behärska det vanvettigas upprinnelse och genom att sno åt mig av deras sprattlande osäkerh...

Internet har varit och är fortsatt mycket viktigt i människans sökande. Internet har hjälpt många att söka svar och reagens på sina funderingar och hypoteser. Internet har hjälpt människor att hitta varandra. Att hitta mönster att fästa de egna funderingarna kring. Internet kommer fortsatt att finnas kvar och vi kommer att ha frihet att söka, men som det ser ut försvinner friheten att finna inom en mycket snar framtid. Kanske är jag för pessimistisk härvidlag. Kanske står människans samlade kraft så stark att fullföljandet av det nedtystade, politiskt korrekta, Internet inte är genomförbart. Kanske har vi – alla de tänkande och i viss betydelse små människorna – hjälp av andra, större makter i vår kamp att få uttrycka oss. Kanske är det inte i den kosmiska planen att ventilen Internet ska stängas. Men man får nog förhålla sig ödmjuk till det faktum att det kan vara slut med friheten snart och då av en verklig anledning. Det kan vara så att Internet bara har varit en fluga. Om man defin...

Magsjukor vi skola minnas.

Alla människor har saker de fastnar för. En del blir uppslukade av sin frimärkssamling, andra av TV-spel, musik, porrsurfande, motorfordon eller broderi. Olika. Rent fysikaliskt har vi nog alla en benägenhet att fastna. En neurolog vars namn jag inte glömt förklarade det ytterst pedagogiskt. Han sa att det handlade om dopaminer. Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen. Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se va...

Dag ut och dag in pumpade järnvägsnätet materiel till de planlagda destinationerna. Baser byggdes, styrkor samlades och den sista, avgörande och traditionellt militära fasen riggades på sitt tröga och jordnära fysiska sätt. Ingen kunde egentligen undgå det. Allt var i rörelse och hela infrastrukturen förändrades utan att någon egentligen explicit sa något annat än hur det hela låg till. Ovan huvuden fortsatte sprejandet. Dag ut och dag in överflögs människan av flygplan med lika diffusa syften som de skyar de efterlämnade. Ingen ljög egentligen om deras ärende eller existens. De bara fanns inte. Berördes inte. Existerade inte i det offentliga rummet – bara det ofantliga rummet varifrån det hämtade sitt syre. I regering och riksdag undertecknades de sista handlingarna för att slutligen helt frånträda vad som en gång varit en självbestämmande nation. Mot slutet blev omröstningarna i kammaren anonyma för att försvåra för en eventuell ansvarskrävande eftervärld att utkräva personligt ansva...