Nils Erik Wallman

Detta fina ord kom upp i en helt vanlig diskussion kring trivialiteter. Det bor väldigt mycket kraft i att vara den som formulerar problemet. Eftersom man vid det tillfället också definierar lösningen om man spelar sina kort rätt. Vilket i sin tur beror på att problemet och lösningen är två sidor av samma mynt. De är ju egentligen samma existens eftersom det ena inte kan finnas utan det andra.  Så att fokusera på problem och att fokusera på lösningar är egentligen ungefär detsamma. Att fokusera på det som fungerar , däremot. Det är en helt annan femma.

För att komma loss kan man leta upp och lösgöra alla knutar. Eller så tar man fram sin machete och hugger av repen. Alternativt konstaterar man att man sitter där man sitter och kommer till ro med det. Att komma loss är kanske inget självändamål, kan vara läge att begrunda utgångsläget först. Om du övervinner andra är du kraftfull Om du övervinner dig själv har du styrka Det bor en särskild laddning i ordet hjälp om det uttalas för tidigt.

Jag inser att jag har utmaningar i att vara ensam.  Morsan och farsan hade en hund - Sammy - en skogstokig goldenhanne som älskade att bada över allt annat. Ibland - i brist på vatten - jagade han en hare. När han väl kom ikapp haren blev det jobbigt för Sammy - han visste inte vad han skulle göra. Jakten tog ett snöpligt slut och man såg hur han stod där en stund och funderade på den där jakten egentligen varit bra för.  Lite så känner jag mig nu. Jag tänker ofta att jag vill lugna ner saker. Men när jag väl står i lugnet vet jag inte vad jag ska med det till. När det bara är jag, vill säga, något som inte händer så ofta. Nej, inte så hungrig. Kolla på en film? Efter att ha browsat runt (jagat) i netflix menysystem i över en timme lade jag ner det också. Ingen film kändes... Nyttig? Relevant? Instinkten säger mig att jag borde jobba men eftersom jag var mitt i avtändningsfasen inser jag att det är en väldigt dum idé. Vad gör jag när det bara är jag? Jag vet inte. Jag behöver ...

Svårt att hitta en snabb väg ur. Upp ur gropen. Eftersom så länge som jag kräver att vägen ska vara snabb blir jag kvar. Det tar säkert några dagar till men att prata med kroppen om saken och fokusera på att få ner andningen till botten är en bra början. Det var väl i onsdags det kantrade över riktigt ordentligt. Att prata så där mycket är att göra det omöjligt att andas. Nonstop prat från klockan 08 till 20. Därefter kom en bekant känsla krypande. Det är synd om mig. Nu har jag försakat mig själv, givit upp min andning, sömn och mina fantasiers bildspel. Nu var jag en sladdrig (även som i pratande) mental disktrasa som står i begrepp att lämna kroppen (alltså motoriken - att börja slå fötterna och få ont i ryggen). Helvetes jävla mongomysfredag. Tack och lov. Så slapp det gå hela vägen till sjuk, haltande eller vad det nu hade blivit på nästa nivå av varningssignaler. Tackochsåförhelaslanten. Koka i kolan. Ja, jävlar. Det är betydligt mer än en sträng som vibrerar i den där zonen. Mån...

De korta andetagen, det fladdrande sinnet, blicken som rutinmässigt sveper över rummet för att hitta en terminal för inkommande information, huvudet som vid minsta tillstymmelse till avslappning sprutar ur sig todos. Idékaskader. Ordet måste som dyker upp oftare och oftare, förlängda arbetsdagar och förkortad nattsömn. Fantasiögat som långsamt sluter sig. Skrammel i burken. Varför njuter jag av ljudet? Dopaminflöden från förr bekräftar - eller bekräftade? I övrigt, bortom jobbet - en disträ, trött och slapp disktrasa. Jag är tillbaka i arbetsnarkomanins förlovade land. Det var på grund av det jag är i just nu som jag kämpade stenhårt för att slippa arbeta stenhårt. Eftersom jag vet vad det förvandlar mig till. Eftersom jag ändå innerst inne är en missbrukare när det kommer till mitt jobb. Dock vet jag vet att jag kommer att ta mig ur det och att jag behöver den här upplevelsen - den av att ha gått för långt ännu en gång - för att veta hur långt jag jag kan gå utan att sväljas av idéern...

Det var en helt annan sak att köra traktor med nya däck. Samma gamla tvåhjulsdrivna traktor som jag parkerat i så gott som varje sumphål på marken tar sig nu fram tvärsäkert genom och över vad som tidigare varit hinder. Nya mönster, nytt grepp. Ärendena är desamma men upplevelsen ny.

Det har fötts fram många idéer på kort tid. Uppstod ett lugn. Och en reflektion från välkänd källa. Det där med att vara annorlunda är ju inget självändamål. Tvärtom. Och tvärtom. Om och om igen.