Nils Erik Wallman

Ganska självklart; med det småskaliga och lokala som ihågkommen utgångspunkt har paradigmet kommit att glida på plats. Var och en tillsammans utifrån de ljuvligt olika förutsättningar som innehöll möjligheterna från början. Giganter i stuprörskostym har upplösts i atomer, svävat fritt, upplevt den obundna attraktionen och bildat nya, garantilösa kroppar. De som varit med från början, som satsat och såg visionen av en mer meningsfull, människovänlig helhet - många av dem är fortfarande i livet. De ser förändringen. Njuter delaktigheten och förstår att deras barn aldrig kommer att förstå vad det var som de varit med att ersätta.  De är redan igång med fortsättningen. (Bild kredd:  https://unsplash.com/photos/19SC2oaVZW0 )

Om man ska göra det som inte redan görs idag behöver man göra något nytt. De som inte passar in i dagens strukturer men som har  drivkraft . Man tar dem. Och kopplar samman dem med dagens utmaningar och strukturer – med de som vet hur det fungerar och som är villiga att förändra det till det bättre. Revolutioner har aldrig skapat hållbara resultat. Alla behöver växa och utvecklas i varje steg på vägen, annars blir blir utvecklingen avstickare. Ligga steget före men i synk med samtiden. Dela känslan av vinden under sina vingar. Känna hur det lyfter och testa saker vanan sa inte var möjligt. Tillsammans med de som vet. I ömsesidig utveckling. Investera i personerna och deras tillväxt. Bejaka särbegåvningar som de naturkrafter de är. Det kommer att komma enastående uppslag. Då investerar man i deras företag. Och sedan använder man avkastningen från deras företag för att låta hjulet fortsätta rulla dit det är på väg. Utan att undvika att berika sig själv efter vägen.

Världen förändras, åtminstone den jag lever i. Vi går från konkurrens till samarbete. Vi går från individuell kompetens till gemensam drivkraft. Det vi idag kallar samhällsproblem är motorn i morgondagens framgångsrikaste företag. Jag är här för att assistera i övergången och jag är långtifrån ensam.  Kanske förändras din värld på samma sätt? Våga häng med, det är kul! Bildkredd:  https://unsplash.com/photos/WLkqxn0Rmg4

Bildkredd:  https://unsplash.com/photos/f_SDCASisgs

När jag försöker lösa ett problem genom att tänka löser jag det inte, men jag kommer runt det. Eftersom jag i tanken enbart har tillgång till saker som jag har upplevt förut - minnen. Jag hittar en väg förbi det och vidare i samma cirkel för att möta utmaningen igen. När jag låter ett problem upphävas genom att acceptera det, öppna för inspiration eller händelser bortom min kontroll. Då kan antingen problemet bli till en utmaning som jag kan gå igenom. Eller så kan det helt sonika upphöra att vara ett problem. 

Jag ser på mig själv och så ser jag på andra. Tänker efter en smula och låter tankarna vandra. Samma helhet, samma kött och blod, samma molekyler. Samma dans, lekfullhet men aldrig någonsin samma regler. Ursprunget är mänskligt och jag är jag. Och jag vet att jag aldrig kommer att förstå det en dag.  Var och en ser ut på samma sätt -  ut på andra genom det egna medvetandet.

" Det mest njutbara, lustfyllda, berikande, spontana och kärleksfulla liv jag någonsin kunnat drömma eller fantisera om". Ungefär så står det i min mer eller mindre dagliga affirmation.   Och så, en eller annan fredagskväll slänger jag en blick över axeln och inser hur oerhört sånt påståendet är just nu.  Hur de drömmar och fantasier jag gått och burit på är förverkligade och mer därtill och att de i sin tur givit upphov till nya drömmar och fantasier vars förverkligade kittling jag njuter av så gott som varje dag.  Min själsfrände och jag. Min älskade Sara. Och den här staden som jag mått så jävla uruselt dåligt i. Som jag kommit att förknippa med skam, utmattning och konflikter. Nu har vi gjort den till vår på något vis. Och nya glädjeämnen, människor, dansgolv och platser kommer oss till mötes.  Aldrig möter jag annat än perifiert någon otrevlig eller avogt inställd person som undgår att tina med ett leende eller ett dåligt skämt.  Tvärtom.  ...