Nils Erik Wallman

När man grävt sig ner i djupet, äcklats, flytt och återvänt. När man utforskat reflexerna, som fötts av allt man känt. När man riktat hela blicken, mot all skit som varit fel. Så plötsligt, rannsakad av tårar, ursprungligt oförstörbart hel.

Att ständigt vara till det förgångas tjänst. Att motsvara invanda, etablerade standarder och krav. Att vara förutsägbar och konsistent. Det är viktigt. Det är noggrannt. Men. Det är inte människans naturliga väsen. Faktiskt. Människan är ju nyfiken egentligen. När ett par flygplan går i backen eftersom man av just kompatibilitetsskäl valt vägar runt den utveckling som faktiskt skett. När en 50 år gammal design stämplas om til ny. När man så att säga försökt fightats mot utvecklingen. När man gjort en Boeing 737 Max. Då blir priset för lärandet lite högre. Crash-course. Men det funkar. Utveckling sker alltid. Oavsett kostnaden. Foto:  https://unsplash.com/photos/38KVyPi1gTI

Jakten på de första dropparna hade fått bägaren att rinna över långt innan. När så det väl kom några droppar så hade den sena påsken redan inträffat och insikten att fjällvistelserna denna vinter inte skulle hinna bli fler innan vintern var slut började ta form. Genom iordningställandet av uteplatsen, inköpet av nya utemöbler och de första nercabbade turerna med hustrun hade jakten funnits där. Den överklockade andningen som begärde ett sista åk backen och att den snöskoter som inköpts med placering i Ljungdalen faktiskt borde använts mer än de nästan snöfria fem milen i julas. På väg upp. En viktig paus med ett viktigt beslut. Efter att ha surat mig genom påskhelgen och försökt mentalt avlägsna begäret med måttlig framgång satte jag mig bakom ratten i bilen vars vinterdäck på samma grunder inte blivit utbytta, lämnade barnet på skolan klockan 8åtta prick och styrde därefter raka vägen norrut. Kl 14.00 stod jag uppe på fjället där snön tog slut. Jag hann...

Det är inte ofta jag blir förbannad. När det händer så gör det så genom ansamlande för att så småningom brisera mot något som jag uppfattar som säkert. Alltså helst inte levande väsen utan mot materiella ting. Jag har sedan jag flyttade hit upp för tio år sedan blivit så där ordentligt arg tre gånger. Första gången kastade jag en cykel. Nästa gång en gräsklippare. Gången därefter slog jag sönder en paddel och nu senast kastade jag en lamphållare jag byggd för infravärmen på uteplatsen. (För den som undrar så klarade sig cykeln [men min fru blev rejält förskräckt], gräsklipparen fick grannen, paddeln ersattes med en ny och lamphållaren är nu på plats igen med lampa och allt) Föremålet som fick klä skott för min ilska. Tillika kontoret för dagen : ) Det brukar krävas lite nystande för att jag ska kunna förstå vad jag egentligen gått och varit arg på men det brukar likväl vara värt besväret eftersom det är första klassens förbättringsmaterial kring hur jag lever mitt liv...

En spontan utflykt i den varma kvällen. Sonen och jag. Anskaffandet av större frihet. Ett test. Sagt och gjort. Mitt hjärta slår volter av stolthet, av den frihet han står inför att få smaka. Jag känner mig totalt tillfreds med allt jag gjort. Alla projekt, alla idéer, koncept, företag och produkter bleknar. Jag har varit med och skapat denna individ. Han är framtiden. En sådan framtid alla drömt om. Denna kreativa, kärleksfulla, vackra och enastående unga man som snart sitter bakom ratten i sin  alldeles egna moppebil och tar sig dit hans kreativa hund önskar föra honom. Grattis världen!

”Jag vet att det är väldigt komplicerat men det blir faktiskt kaffe”, sa jag till henne i drömmen när jag byggt om köket till ett virrvarr av rör, mackapärer och en kaffekvarn i trä. Hon kom precis ur sömnen och hade förväntat sig den sedvanliga kaffemaskinsknappen när jag – i hennes dröm – byggt om hela köket för att göra samma sak. På ett extremt komplicerat sätt. Parallellen är slående. Tålamodet som krävs är monumentalt, genialiteten och uthålligheten är aldrig tidigare skådad och så, en vacker vårkväll med hjälp av den geniunt nyfiknaste vännen och all den hängivenhet gänget kunnat uppbåda når vi dit vi vill. Ett utrymme skapades och fylldes på nytt. Det var droppen. Tack! Ljuvligt! Bild:  https://unsplash.com/photos/FJfHlfT2ymk

Mot slutet av en cykel ökar trycket och nödventilen öppnas. Då ökar trycket ännu fortare och in strömmar försöken att kringgå känslan, att neutralisera den. Tiotusentals tankeformer som givits mandat, verktyg och full lön för att distribuera, neutralisera och gräva ner känslan. En sorg. Något som tog slut. En epok, kanske man kan säga. En idé. Ett knippe relationer. Som en gång varit min identitet. Nu min besvikelse. Över fria val och rädslans triumf. Och en insikt av att det inte tjänar mig längre. Att det behöver ge plats för annat. För evolution. Det var värt att försöka gräva ner. Det fanns trygghet och bekvämlighet att hämta. Men varje gång jag tog i det bubblade besvikelsen upp och min kreativa hund sprang bort. Så nu blir det såhär. Nytt. Tack och varsågod. Bild:  https://unsplash.com/photos/jUq2Zt-3R2g